Han reflekterade över att möjligen sälja bostadsrätten, vilket skulle svida i skinnet. I slutet av det glada 1980-talet, under en period då han faktiskt hade haft fast anställning och relativt god inkomst, hade han sett sig om efter en permanent bostad. Han hade sprungit på lägenhetsvisningar och ratat det mesta innan han snubblat över en vindsvåning på 65 kvadrat precis i början av Bellmansgatan. Den föregående ägaren hade börjat inreda den till en beboelig bostad men hade plötsligt fått jobb på något dot.com-företag utomlands och Mikael hade kunnat köpa renoveringsobjektet billigt.
Mikael hade ratat inredningsarkitektens skisser och själv avslutat arbetet. Han lade pengarna på att fixa badrum och kök och struntade i resten. Istället för att lägga parkettgolv och smälla upp innerväggar till en planerad tvåa slipade han vindsplankorna, målade kalkfärg direkt på de grova originalväggarna och täckte de värsta skavankerna med ett par akvareller av Emanuel Bernstone. Resultatet blev en helt öppen lägenhetslösning, med en sovavdelning bakom en bokhylla och matplats och vardagsrum intill ett litet barkök. Lägenheten hade två fönster i vindskupor och ett gavelfönster med utsikt över takåsarna mot Riddarfjärden och Gamla stan. Han såg en glipa vatten vid Slussen och hade utsikt mot Stadshuset. I dagsläget skulle han inte ha råd med en sådan lägenhet och han ville gärna behålla den.
Men att han kanske riskerade att förlora lägenheten var ingenting i jämförelse med att han yrkesmässigt hade gått på en rejäl snyting, vars skadeverkningar det skulle ta lång tid att reparera. Om de överhuvudtaget kunde repareras.
Det handlade om förtroende. Under överskådlig framtid skulle många redaktörer tveka att publicera en historia med hans byline. Han hade fortfarande tillräckligt många vänner i branschen som skulle acceptera att han fallit offer för otur och tillfälligheter, men han hade inte längre råd att begå minsta misstag.
Det som sved mest var dock förödmjukelsen.
Han hade haft alla trumf på hand men likafullt förlorat mot en halvgangster i Armanikostym. En fähund till börsklippare. En yuppie med en kändisadvokat som flinat sig igenom hela rättegången.
Hur fan hade det kunnat gå så snett?
Wennerströmaffären hade börjat så lovande i sittbrunnen på en gul Mälar-30 på midsommarafton ett och ett halvt år tidigare. Alltsammans hade varit en slump som hade sitt upphov i att en före detta journalistkollega, numera informationsnisse på landstinget, velat imponera på sin nya flickvän och obetänksamt hyrt en Scampi för några dagars oplanerad men romantisk skärgårdssegling. Flickvännen, nyligen avflyttad från Hallstahammar för att studera i Stockholm, hade efter visst motstånd låtit sig övertalas, med förbehållet att även hennes syster och systerns pojkvän skulle få följa med. Ingen i trion från Hallstahammar hade någonsin tidigare suttit i en segelbåt. Problemet var bara att även informationsnissen var mer entusiastisk än erfaren som seglare. Tre dagar före avfärd hade han desperat ringt Mikael och övertalat honom att följa med som femte och navigationskunnig besättningsman.
Mikael hade först ställt sig kallsinnig till förslaget, men fallit till föga inför löftet om några dagars avkoppling i skärgården med, som det hette, god mat och trevligt sällskap. Av dessa förespeglingar blev dock intet och seglatsen hade utvecklats till en långt värre katastrof än han kunnat föreställa sig. De hade seglat den vackra men föga dramatiska rutten från Bullandö upp genom Furusundsleden i knappa fem sekundmeter, ändå hade informationsnissens nya flickvän omedelbart blivit sjösjuk. Hennes syster hade börjat gräla med sin pojkvän, och ingen av dem visade något intresse för att vilja lära sig minsta lilla om segling. Det stod snart klart att det var Mikael som förväntades sköta båten medan övriga kom med välvilliga men huvudsakligen meningslösa råd. Efter första övernattningen i en vik på Ängsö hade han varit beredd att lägga till i Furusund och ta bussen hem. Det var endast desperata vädjanden från informationsnissen som hade fått honom att stanna kvar ombord.
Vid tolvtiden nästa dag, tillräckligt tidigt för att det fortfarande skulle finnas några få lediga platser, hade de förtöjt vid gästbryggan på Arholma. De hade brassat mat och precis ätit lunch när Mikael noterade en gul M-30 i plast som gled in i viken på bara storseglet. Båten gjorde en stillsam lov medan skepparen spanade efter en plats vid bryggan. Mikael kastade en blick omkring sig och konstaterade att utrymmet mellan deras Scampi och en H-båt på styrbords sida förmodligen var det enda hålet, och det skulle nätt och jämnt räcka för den smala M-30:n. Han reste sig i aktern och pekade; skepparen på M-30:n höjde handen till tack och girade upp mot bryggan. En ensamseglare som inte tänkte besvära sig med att dra igång motorn, noterade Mikael. Han hörde rasslet från ankarkättingen och några sekunder därefter gick storen ned, medan skepparen rörde sig som en skållad råtta för att lägga rodret rakt i hålet och samtidigt ordna en tamp i fören.
Mikael klev upp på relingen och höll ut en hand för att markera att han kunde ta emot. Nykomlingen gjorde en sista kursändring och gled perfekt fram till aktern på Scampin, nästan helt utan fart. Det var först i det ögonblick då nykomlingen skickade tampen till Mikael som de kände igen varandra och brast ut i förtjusta leenden.
”Hej Robban”, sa Mikael. ”Varför använder du inte motorn så slipper du skrapa färgen av alla båtar i hamn.”
”Hej Micke. Jag tyckte väl att det var något bekant över dig. Motorn skulle jag gärna använda om jag bara kunde få igång den. Eländet dog ute vid Rödlöga för två dagar sedan.”
De skakade hand över relingen.
En evighet tidigare, på Kungsholmens gymnasium på 1970-talet, hade Mikael Blomkvist och Robert Lindberg varit vänner, till och med mycket goda vänner. Som så ofta sker med gamla skolkamrater hade vänskapen upphört efter examensdagen. De hade gått skilda vägar och träffats knappt ett halvdussin gånger de senaste tjugo åren. När de nu oväntat möttes på Arholma brygga hade de inte setts på åtminstone sju eller åtta år. Nu granskade de nyfiket varandra. Robert var brunbränd med tovigt hår och två veckors skäggstubb.
Mikael kände sig plötsligt på avsevärt bättre humör. När informationsnissen och hans enfaldiga sällskap gått upp för att dansa runt midsommarstången vid handelsboden på andra sidan ön hade han blivit sittande med sill och nubbe i sittbrunnen på M-30:n och pratat strunt med skolkamraten.
Någon gång på kvällen, sedan de hade gett upp kampen mot de ökända Arholmamyggen och flyttat ned i ruffen, och efter ett betydande antal nubbar, hade samtalet förvandlats till ett kamratligt munhuggande om moral och etik i affärsvärlden. Bägge hade de valt karriärer som i någon bemärkelse fokuserade på rikets finanser. Robert Lindberg hade gått från gymnasiet till Handelshögskolan och in i bankvärlden. Mikael Blomkvist hade hamnat på journalisthögskolan och ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att avslöja tvivelaktiga affärer inom just bank- och affärsvärlden. Samtalet började kretsa kring det moraliskt riktiga i vissa fallskärmsavtal som utlösts under 1990-talet. Efter att tappert ha försvarat några av de mest uppmärksammade fallskärmarna hade Lindberg ställt ned glaset och motvilligt konstaterat att det nog dolde sig en och annan korrumperad fähund i affärsvärlden, trots allt. Han hade tittat på Mikael med plötsligt allvarliga ögon.