Han stannade nedanför Cecilia Vangers hus och sneglade mot de upplysta fönstren på övervåningen. Sedan gick han hem till sig och satte på kaffe. Han tittade in i sitt arbetsrum medan han väntade på att det skulle bli färdigt.
Innan han inställde sig i fängelset hade han burit tillbaka merparten av Henrik Vangers dokumentation om Harriet. Det hade känts som ett klokt beslut att inte lämna hela dokumentationen i ett tomt hus under en längre tid. Nu gapade hyllorna tomma. Allt han hade kvar av utredningen var fem av Henrik Vangers egna anteckningsböcker, som han hade haft med sig till Rullåker och som han vid det här laget kunde utantill. Och, konstaterade han, ett fotoalbum som han hade glömt högst upp i bokhyllan.
Han plockade ned albumet och tog med det in till köksbordet. Han hällde upp kaffe och slog sig ned och började bläddra.
Det var bilderna som hade tagits den dag Harriet försvann. Först kom den sista bilden på Harriet, vid Barnens dag-tåget inne i Hedestad. Därefter följde drygt 180 knivskarpa bilder från tankbilsolyckan på bron. Han hade granskat albumet bild för bild med förstoringsglas vid flera tillfällen tidigare. Nu tittade han förstrött igenom det; han visste att han inte skulle hitta något som kunde göra honom klokare. Han kände sig plötsligt utled på gåtan Harriet Vanger och slog igen albumet med en smäll.
Han gick rastlöst fram till köksfönstret och tittade ut i mörkret.
Sedan vände han blicken mot fotoalbumet igen. Han kunde inte riktigt förklara känslan, men helt plötsligt uppstod en undflyende tanke, som om han hade reagerat på någonting han just hade sett. Det var som om ett osynligt väsen hade blåst försiktigt i hans öra och nackhåren reste sig en aning.
Han satte sig och slog upp albumet igen. Han gick igenom det sida för sida, varje bild från bron. Han tittade på den yngre upplagan av en oljeindränkt Henrik Vanger och en yngre Harald Vanger, en man som han ännu inte hade sett skymten av. Det trasiga broräcket, byggnaderna, fönstren och fordonen som syntes i bild. Han hade inga problem med att identifiera en tjugoårig Cecilia Vanger mitt i hopen av åskådare. Hon hade en ljus klänning och en mörk kavaj på sig och syntes på ett tjugotal bilder i albumet.
Han kände en plötslig upphetsning. Genom åren hade Mikael lärt sig att lita på sina instinkter. Han hade reagerat på något i albumet, men han kunde inte sätta fingret på exakt vad.
Han satt fortfarande kvar vid köksbordet och stirrade på bilderna vid elvatiden då han hörde ytterdörren öppnas.
”Får jag komma in?” frågade Cecilia Vanger. Utan att vänta på svar satte hon sig mitt emot honom på andra sidan köksbordet. Mikael fick en underlig känsla av déjà vu. Hon var klädd i en vid, tunn ljus klänning och en gråblå kavaj, kläder som nästan var identiska med dem hon hade på bilderna från 1966.
”Det är du som är problemet”, sa hon.
Mikael höjde ögonbrynen.
”Förlåt mig, men du tog mig helt på sängen då du knackade på i kväll. Nu är jag så olycklig att jag inte kan sova.”
”Varför är du olycklig?”
”Begriper du inte det?”
Han skakade på huvudet.
”Kan jag berätta utan att du skrattar åt mig?”
”Jag lovar att inte skratta.”
”När jag förförde dig i vintras var det en galen impulshandling. Jag ville ha kul. Ingenting annat. Den där första kvällen var jag bara full i fan och jag hade inte tänkt inleda något långvarigt med dig. Sedan blev det någonting annat. Jag vill att du ska veta att de veckor du var min occasional lover var några av de mest behagliga i hela mitt liv.”
”Jag tyckte också att det var väldigt trevligt.”
”Mikael, jag har ljugit för dig och för mig själv hela tiden. Jag har aldrig varit särskilt sexuellt lössläppt. Jag har haft fem sexpartners i hela mitt liv. En gång när jag var tjugoett år och debuterade. Sedan med min man som jag träffade då jag var tjugofem och som visade sig vara ett kräk. Och sedan dess några gånger med tre karlar som jag träffade med några års mellanrum. Men du lockade fram någonting hos mig. Jag kunde bara inte få nog. Det hade något att göra med att allting hos dig var så kravlöst.”
”Cecilia, du behöver inte…”
”Sch — avbryt mig inte. Då kommer jag aldrig att kunna berätta det här.”
Mikael satt tyst.
”Den dag du försvann till fängelset var jag så olycklig. Helt plötsligt var du borta, precis som om du aldrig funnits. Det var mörkt här i gäststugan. Det var kallt och tomt i min säng. Helt plötsligt var jag bara en femtiosexårig tant igen.”
Hon satt tyst en stund och tittade Mikael i ögonen.
”Jag blev kär i dig i vintras. Det var inte meningen, men jag blev det. Och helt plötsligt insåg jag att du bara är här tillfälligt och en dag kommer du att vara borta för gott, medan jag blir kvar här i resten av mitt liv. Det gjorde så jävla ont att jag bestämde mig för att inte släppa in dig igen då du kom ut från fängelset.”
”Jag är ledsen.”
”Det är inte ditt fel.”
De satt tysta en stund.
”När du gått i kväll satt jag och lipade. Jag önskar att jag fick en chans att leva om mitt liv. Sedan bestämde jag mig för en sak.”
”Vad då?”
Hon tittade ned i bordet.
”Att jag måste vara fullständigt sinnesrubbad om jag slutar träffa dig bara för att du ska åka härifrån en dag. Mikael, kan vi börja om igen? Kan du glömma vad som hände tidigare i kväll?”
”Det är glömt”, sa Mikael. ”Men tack för att du berättade.”
Hon tittade fortfarande ned i bordet.
”Om du vill ha mig så vill jag väldigt gärna.”
Hon tittade plötsligt upp på honom igen. Sedan reste hon sig och gick bort till sovrumsdörren. Hon släppte kavajen på golvet och drog klänningen över huvudet medan hon gick.
Mikael och Cecilia vaknade samtidigt av att ytterdörren öppnades och någon gick genom köket. De hörde dunsen av en väska som ställdes ned på golvet vid järnspisen. Sedan stod plötsligt Erika i sovrumsdörren med ett leende som förvandlades till förfäran.
”O kära nån.” Hon tog ett steg tillbaka.
”Hej Erika”, sa Mikael.
”Hej. Förlåt mig. Ber tusen gånger om ursäkt för att jag rusade in. Jag borde ha knackat.”
”Vi borde ha låst ytterdörren. Erika — det här är Cecilia Vanger. Cecilia — Erika Berger är chefredaktör på Millennium.”
”Hej”, sa Cecilia.
”Hej”, sa Erika. Hon såg ut som om hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle gå fram och väluppfostrat skaka hand eller om hon bara skulle gå därifrån. ”Eh, jag… jag kan gå en promenad…”
”Vad sägs om att sätta på kaffepannan istället?” Mikael tittade på väckarklockan på nattduksbordet. Strax efter tolv på dagen.
Erika nickade och drog igen sovrumsdörren. Mikael och Cecilia tittade på varandra. Cecilia såg besvärad ut. De hade älskat och pratat till fyra på morgonen. Sedan hade Cecilia sagt att hon tänkte sova över och att hon i fortsättningen tänkte ge blanka fan i vem som visste att hon knullade med Mikael. Hon hade sovit med ryggen mot honom och med hans arm runt sitt bröst.