Kvinnan var nästan helt dold, men mannen i den randiga tröjan syntes tydligt i profil. Han hade nycklar i handen och böjde sig fram för att öppna en bildörr. Fokus låg på clownen i förgrunden och bilen var aningen suddig. Nummerplåten var delvis dold men började med AC3-någonting.
Bilplåtarna på 1960-talet började med länsbokstav, och som barn hade Mikael lärt sig att identifiera varifrån bilar kom. AC var beteckningen för Västerbotten.
Sedan såg Mikael något annat. På bakrutan fanns en dekal av något slag. Han zoomade, men texten försvann i ett blurr. Han klippte ut dekalen och började bearbeta kontrast och skärpa. Det tog honom en stund. Han kunde fortfarande inte läsa texten, men försökte med ledning av de suddiga formerna sluta sig till vilka bokstäver det måste röra sig om. Många bokstäver såg förvillande lika ut. Ett O kunde förväxlas med ett D, liksom B med E och flera andra bokstäver. Efter att ha pusslat med papper och penna och uteslutit bokstäver fick han fram en obegriplig text.
Han stirrade på bilden till dess att ögonen tårades. Sedan såg han texten. NORSJÖ SNICKERIFABRIK, följt av mindre tecken som var alldeles omöjliga att läsa men som förmodligen innehöll ett telefonnummer.
KAPITEL 17: Onsdag 11 juni — Lördag 14 juni
Den tredje pusselbiten fick Mikael hjälp med från oväntat håll.
Efter att ha arbetat med bilderna hela natten sov han tungt till in på eftermiddagen. Han vaknade med en obestämd huvudvärk, duschade och gick upp till Susannes Brokafé för att äta frukost. Han hade svårt att samla tankarna. Han borde gå till Henrik Vanger och rapportera vad han hade upptäckt. Istället gick han över till Cecilia Vanger och knackade på. Han ville fråga henne vad hon hade gjort i Harriets rum och varför hon hade ljugit om att hon hade varit där. Ingen öppnade.
Han var precis på väg därifrån då han hörde en röst.
”Din hora är inte hemma.”
Gollum hade kommit ut ur sin håla. Han var lång, närmare två meter, men så krökt av ålder att hans ögon var i nivå med Mikaels. Huden var ärrad av mörka leverfläckar. Han var klädd i pyjamas och brun morgonrock och stod lutad mot en käpp. Han såg ut som Hollywoodversionen av en elak gammal gubbe.
”Vad sa du?”
”Jag sa att din hora inte är hemma.”
Mikael gick så nära att han nästan satte näsan mot Harald Vanger.
”Du pratar om din egen dotter, din jävla svinpäls.”
”Det är inte jag som smyger hit på nätterna”, svarade Harald Vanger med ett tandlöst leende. Han luktade illa. Mikael gick runt honom och fortsatte längs vägen utan att se sig om. Han gick upp till Henrik Vanger och hittade honom i arbetsrummet.
”Jag har just träffat din bror”, sa Mikael med illa dold ilska.
”Harald? Jaså, han har vågat sig ut. Han brukar göra det någon gång varje år.”
”Jag knackade på hos Cecilia när han dök upp. Han sa, citat, horan är inte hemma, slut citat.”
”Det låter som Harald”, svarade Henrik Vanger lugnt.
”Han kallade sin egen dotter för hora.”
”Det har han gjort i många år. Det är därför de inte pratar med varandra.”
”Varför?”
”Cecilia förlorade sin oskuld då hon var tjugoett. Det skedde här i Hedestad efter en romans hon hade på sommaren, året efter att Harriet försvunnit.”
”Och?”
”Mannen som hon älskade hette Peter Samuelsson och arbetade som ekonomiassistent på Vangerföretagen. Skärpt pojke. Jobbar för ABB i dag. En sådan som jag skulle ha varit stolt över att få till svärson om hon varit min dotter. Det var förstås ett fel med honom.”
”Säg inte att det är vad jag tror att det är.”
”Harald mätte hans huvud eller kollade hans stamtavla eller något och upptäckte att han var kvarts jude.”
”Herre min skapare.”
”Han har kallat henne hora sedan dess.”
”Han visste att jag och Cecilia har…”
”Det vet antagligen hela byn utom möjligen Isabella, därför att ingen som är vid sina sinnens fulla bruk skulle berätta något för henne och hon har gudskelov godheten att somna vid åttatiden på kvällarna. Harald har förmodligen följt vartenda steg du tagit.”
Mikael satte sig och såg fånig ut.
”Så du menar att alla känner till…”
”Naturligtvis.”
”Och du misstycker inte?”
”Snälla Mikael, det är verkligen inte min sak.”
”Var är Cecilia?”
”Skolterminen är slut. Hon flög till London för att hälsa på sin syster i lördags och därefter ska hon på semester i… hmm, jag tror att det var Florida. Hon är tillbaka om någon månad.”
Mikael kände sig ännu fånigare.
”Vi har liksom lagt vårt förhållande på hyllan.”
”Jag förstår, men det är fortfarande inte min sak. Hur går arbetet?”
Mikael hällde upp kaffe ur Henriks bordstermos. Han tittade på den gamle.
”Jag har hittat nytt material och jag tror att jag måste låna en bil av någon.”
Mikael ägnade en lång stund åt att redogöra för sina slutsatser. Han plockade upp sin iBook ur axelremsväskan och spelade upp bildserien som visade hur Harriet hade reagerat på Järnvägsgatan. Han visade också hur han hade hittat åskådarna med semesterkameran och deras bil med dekalen från Norsjö Snickerifabrik. När han var färdig med sin utläggning bad Henrik Vanger att få se bildspelet ytterligare en gång. Mikael visade det.
När Henrik Vanger tittade upp från datorskärmen var han grå i ansiktet. Mikael blev plötsligt förskräckt och lade en hand på hans axel. Henrik Vanger viftade avvärjande. Han satt tyst en stund.
”Du har tamejfan gjort det som jag trodde var omöjligt. Du har upptäckt något helt nytt. Hur ska du gå vidare?”
”Jag måste leta rätt på den där bilden, om den ens fortfarande existerar.”
Han nämnde ingenting om ansiktet i fönstret och sin misstanke att det var Cecilia Vanger. Vilket förmodligen visade att han var långt ifrån någon objektiv privatdetektiv.
Harald Vanger hade försvunnit från vägen, möjligen tillbaka in i sin håla, när Mikael kom ut igen. När han svängde runt hörnet upptäckte han att någon satt med ryggen mot honom och läste en tidning på bron till hans gäststuga. Under bråkdelen av en sekund fick han för sig att det var Cecilia Vanger, men han insåg genast att så inte var fallet. På bron satt en mörkhårig flicka som han omedelbart kände igen då han kom närmare.
”Hej pappa”, sa Pernilla Abrahamsson.
Mikael gav sin dotter en stor kram.
”Var i all världen kommer du ifrån?”
”Hemifrån förstås. På väg till Skellefteå. Jag stannar över natten.”
”Och hur hittade du hit?”
”Mamma visste ju var du fanns. Och jag frågade på kaféet däruppe var du bodde. Hon hänvisade mig hit. Är jag välkommen?”
”Naturligtvis. Kom in. Du skulle ha förvarnat så hade jag handlat lite god mat eller någonting.”
”Jag stannade bara till här på impuls. Jag ville hälsa dig välkommen ut från fängelset men du har aldrig ringt.”
”Förlåt mig.”
”Det är ingen fara. Mamma har berättat hur du alltid går i dina egna tankar.”
”Är det vad hon säger om mig?”