”Mer eller mindre. Men det gör inget. Jag älskar dig i alla fall.”
”Jag älskar dig också, men du vet…”
”Jag vet. Jag tror att jag är rätt vuxen.”
Mikael gjorde te och dukade fram fikabröd. Han blev plötsligt medveten om att det hans dotter sagt faktiskt var sant. Hon var inte längre någon liten flicka, hon var nästan sjutton år och snart en vuxen kvinna. Han måste lära sig att sluta behandla henne som ett barn.
”Så, hur var det?”
”Vad?”
”Fängelset.”
Mikael skrattade.
”Skulle du tro mig om jag sa att det var som en betald semester där jag fick ägna mig åt att tänka och skriva?”
”Absolut. Jag tror inte att det är någon större skillnad på ett fängelse och ett kloster, och folk har alltid gått i kloster för att utvecklas.”
”Tja, så kan man ju också se det. Jag hoppas att du inte fått några problem därför att du har en pappa som blivit fängelsekund?”
”Inte alls. Jag är stolt över dig och missar inte chansen att skryta om att du har suttit inne för det du tror på.”
”Tror på?”
”Jag såg Erika Berger på TV.”
Mikael bleknade. Han hade inte ens ägnat sin dotter en tanke då Erika hade lagt upp strategin, och hon trodde uppenbarligen att han var oskyldig som nyfallen snö.
”Pernilla, jag var inte oskyldig. Jag är ledsen att jag inte kan diskutera vad som hände, men jag blev inte felaktigt dömd. Domstolen dömde utifrån vad de fick veta i rättegången.”
”Men du berättade aldrig din version.”
”Nej, därför att jag inte kan bevisa den. Jag gjorde en dundertabbe och därför var jag tvungen att åka in i fängelse.”
”Okej. Svara då på frågan — är Wennerström en skurk eller inte?”
”Han är en av de nattsvartaste skurkar jag någonsin haft att göra med.”
”Då så. Det räcker för mig. Jag har en present till dig.”
Hon plockade upp ett paket ur sin väska. Mikael öppnade och fann en cd-skiva med det bästa av Eurythmics. Hon visste att det var ett gammalt favoritband. Han gav henne en kram, pluggade omedelbart in den i sin iBook och de lyssnade tillsammans på Sweet dreams.
”Vad ska du upp till Skellefteå och göra?” frågade Mikael.
”Bibelskola på ett sommarläger med en församling som heter Livets ljus”, svarade Pernilla som om det vore den självklaraste sak i världen.
Mikael kände plötsligt hur hans nackhår reste sig.
Han insåg hur lika hans dotter och Harriet Vanger var. Pernilla var sexton år, precis som Harriet då hon försvann. Bägge hade en frånvarande far. Bägge drogs till ett religiöst svärmeri hos udda sekter; Harriet till den lokala pingstförsamlingen och Pernilla till en lokal avläggare till något som var ungefär lika stolligt som Livets ord.
Mikael visste inte riktigt hur han skulle hantera dotterns nyvaknade intresse för religion. Han var rädd för att klampa in och inkräkta på hennes rätt att själv avgöra vilken väg hon ville gå i livet. Samtidigt var Livets ljus i allra högsta grad en församling av det slag som han och Erika utan tvekan gärna skulle publicera nidreportage om i Millennium. Han beslutade att vid första bästa tillfälle dryfta frågan med Pernillas mor.
Pernilla sov i Mikaels säng medan han sträckte ut sig på sofflocket i köket under natten. Han vaknade med nackspärr och ömmande muskler. Pernilla var ivrig att komma vidare, så Mikael ordnade frukost och följde henne till järnvägsstationen. De hade en stund på sig så de köpte kaffe på Pressbyrån och satte sig på en bänk i slutet av perrongen och pratade om allt möjligt. Strax innan tåget anlände bytte hon ämne.
”Du tycker inte om att jag åker till Skellefteå”, konstaterade hon plötsligt.
Mikael visste inte hur han skulle svara.
”Det är inget farligt. Men du är inte kristen, eller hur?”
”Nej, jag är nog ingen god kristen i alla fall.”
”Du tror inte på Gud?”
”Nej, jag tror inte på Gud, men jag respekterar att du gör det. Alla människor måste ha något att tro på.”
När hennes tåg kom in på stationen kramade de om varandra länge, till dess att Pernilla var tvungen att kliva ombord. På väg in vände hon sig om.
”Pappa, jag ska inte missionera. För mig får du tro på vad du vill och jag kommer alltid att älska dig. Men jag tycker att du ska fortsätta dina egna bibelstudier.”
”Vad menar du?”
”Jag såg citaten du hade på väggen”, sa hon. ”Men varför så dystra och neurotiska? Puss. Hejdå.”
Hon vinkade och försvann. Mikael stod perplex kvar på perrongen och såg tåget rulla norrut. Först när det försvann i kurvan sjönk betydelsen av hennes avskedskommentar in i hans medvetande och en isande känsla fyllde bröstet.
Mikael rusade ut från järnvägsstationen och tittade på klockan. Det var fyrtio minuter kvar innan bussen till Hedeby skulle gå. Så länge hade han inte nerver att vänta. Han joggade över till taxistolpen på andra sidan järnvägstorget och hittade Hussein med den norrländska dialekten.
Tio minuter senare betalade Mikael taxin och gick omedelbart in i sitt arbetsrum. Han hade tejpat upp lappen ovanför skrivbordet.
Han såg sig omkring i rummet. Sedan insåg han var han kunde hitta en bibel. Han tog lappen med sig, letade rätt på nycklarna som han hade lämnat i en skål i fönstret och joggade hela vägen till Gottfrieds stuga. Hans händer darrade nästan då han tog ned Harriets bibel från hyllan.
Harriet hade inte antecknat telefonnummer. Siffrorna angav kapitel och vers i Leviticus, Tredje Mosebok. Strafflagstiftningen.
(Magda) Tredje Mosebok, kapitel 20, vers 16:
”Och om en kvinna kommer vid något djur och beblandar sig därmed, så skall du dräpa både kvinnan och djuret; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem.”
(Sara) Tredje Mosebok, kapitel 21, vers 9:
”Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar hon sin fader; hon skall brännas upp i eld.”
(RJ) Tredje Mosebok, kapitel 1, vers 12:
”Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.”
(RL) Tredje Mosebok, kapitel 20, vers 27:
”När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse eller spådom, skall denne straffas med döden; man skall stena honom, blodskuld låder vid honom.”
(Mari) Tredje Mosebok, kapitel 20, vers 18:
”Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn och hon blottar sitt blods brunn, så skola de båda utrotas ur sitt folk.”
Mikael gick ut och satte sig på bron utanför stugan. Att det var detta som Harriet åsyftat då hon präntade siffrorna i sin telefonbok rådde det ingen tvekan om. Varje citat var noga understruket i Harriets bibel. Han tände en cigarett och lyssnade på ljuden från fåglar som sjöng i närheten.
Han hade siffrorna. Men han hade inte namnen. Magda, Sara, Mari, RJ och RL.
Helt plötsligt öppnade sig en avgrund när Mikaels hjärna gjorde ett intuitivt språng. Han mindes det brännoffer i Hedestad som kommissarie Gustaf Morell hade berättat om. Fallet Rebecka, någon gång under det sena 1940-talet, flickan som hade blivit våldtagen och mördad genom att hennes huvud lades på glödande kol. ”Och han ska dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.” Rebecka. RJ. Vad hade hon hetat i efternamn?