Efter att ha övergett maken som huvudmisstänkt fokuserade polisutredningen på en tjugotreårig brorson till den mördade. Denne hade vid upprepade tillfällen befunnit sig i klammeri med rättvisan, hade lidit av svår penningbrist och flera gånger lånat mindre belopp av sin faster. Brorsonens alibi var väsentligt svagare och han satt anhållen en tid innan han släpptes i brist på bevis, som det hette. Många i byn ansåg att han trots detta med stor sannolikhet var skyldig.
Polisen följde även en rad andra spår. En stor del av spaningarna handlade om jakten på en mystisk gårdfarihandlare som hade synts i trakten, liksom ett rykte om att en grupp ”tjuvaktiga zigenare” hade varit på stöldturné. Varför dessa i så fall skulle ha begått ett brutalt, sexualrelaterat mord utan att stjäla något framgick inte.
En tid riktades intresset mot en granne i byn, en ungkarl som i sin ungdom varit misstänkt för ett påstått homosexbrott — detta var i en tid då homosexualitet ännu var en straffbar handling — och enligt ett flertal utsagor hade rykte om sig att vara ”underlig”. Varför en eventuellt homosexuell man skulle begå ett sexbrott mot en kvinna blev heller inte utrett. Inget av dessa eller andra spår ledde någonsin till ett gripande eller en fällande dom.
Lisbeth Salander ansåg att kopplingen till listan i Harriet Vangers telefonbok var tydlig. Bibelcitatet från Tredje Mosebok 20:16 löd: ”Och om en kvinna kommer vid något djur och beblandar sig därmed, så skall du dräpa både kvinnan och djuret; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem.” Det kunde inte vara en slump att en bondmora med namnet Magda hade hittats mördad i en ladugård och med kroppen arrangerad och tjudrad i en hästspilta.
Den fråga som infann sig var varför Harriet Vanger hade antecknat namnet Magda istället för Lovisa, vilket uppenbarligen var offrets tilltalsnamn. Hade inte det fullständiga namnet skrivits ut i TV-puffen skulle Lisbeth ha missat henne.
Och självfallet var den viktigaste frågan av alla: Fanns det en koppling mellan mordet på Rebecka 1949, mordet på Magda Lovisa 1960 och Harriet Vangers försvinnande 1966? Och hur i all världen hade i så fall Harriet Vanger kunnat få reda på det?
Burman tog med Mikael på en tröstlös lördagsvandring genom Norsjö. Under förmiddagen besökte de fem före detta anställda som bodde på gångavstånd. Tre av dessa var bosatta i centrala Norsjö, två i Sörbyn i utkanten av orten. Alla bjöd på kaffe. Samtliga studerade bilderna och skakade på huvudena.
Efter en enkel lunch hemma hos paret Burman tog de bilen för en rundtur. De besökte fyra byar runt Norsjö där före detta anställda vid snickerifabriken var bosatta. Vid varje stopp hälsades Burman med värme, men ingen kunde hjälpa dem. Mikael började misströsta och undrade om hela färden till Norsjö bara hade varit en återvändsgränd.
Vid fyratiden på eftermiddagen parkerade Burman utanför en röd Västerbottengård vid Norsjövallen strax norr om Norsjö och presenterade Mikael för Henning Forsman, pensionerad snickerimästare.
”Jo men, det där är ju Assar Brännlunds grabb”, sa Henning Forsman i samma ögonblick som Mikael visade bilden. Bingo.
”Jaså, är det där Assars pojk”, sa Burman. Och vänd till Mikaeclass="underline" ”Han var uppköpare.”
”Var kan jag få tag på honom?”
”Grabben? Ja, då får du gräva. Han hette Gunnar och jobbade åt Boliden. Han dog i en sprängolycka i mitten på 1970-talet.” Jävlar.
”Men frugan hans lever fortfarande. Hon här på bilden. Hon heter Mildred och bor i Bjursele.”
”Bjursele?”
”Det är drygt en mil på vägen till Bastuträsk. Hon bor i den avlånga röda kåken på högersidan då du kommer in i byn. Det är tredje huset. Jag känner familjen ganska väl.”
”Hej, jag heter Lisbeth Salander och håller på med en avhandling i kriminologi om våld mot kvinnor under 1900-talet. Jag skulle vilja besöka polisdistriktet i Landskrona och få läsa igenom handlingarna i ett fall från 1957. Det rör mordet på en fyrtiofemårig kvinna vid namn Rakel Lunde. Har du någon aning om var de handlingarna kan finnas i dag?”
Bjursele var i det närmaste en reklamaffisch för västerbottnisk landsbygd. Byn bestod av ett tjugotal hus, relativt tätt sammanpackade i en halvcirkel runt ena änden av en sjö. I mitten av byn fanns ett vägskäl med en pil som pekade mot Hemmingen, 11 km, och en annan som pekade mot Bastuträsk, 17 km. Intill vägskälet fanns en liten bro med en å som Mikael antog var selet i Bjur. Nu i högsommartid var det vackert som ett vykort.
Mikael hade parkerat på gårdsplanen framför en nedlagd Konsumbutik, snett över vägen från det tredje huset på högersidan. När han knackade på var ingen hemma.
Han tog en timslång promenad längs vägen mot Hemmingen. Han passerade en plats där ån förvandlades till en strid fors. Han träffade två katter och såg ett rådjur, men inte en enda människa innan han vände åter. Mildred Brännlunds dörr förblev stängd.
På en stolpe vid bron hittade han ett flagnat flygblad som inbjöd till BTCC, något som skulle uttydas Bjursele Tukting Car Championship 2002. Att tukta en bil var uppenbarligen ett vinternöje som bestod i att köra sönder ett fordon på den isbelagda sjön. Mikael betraktade eftertänksamt affischen.
Han väntade till tiotiden på kvällen innan han gav upp och åkte tillbaka till Norsjö, där han åt en sen middag och gick och lade sig med upplösningen av Val McDermids deckare.
Den var ruggig.
Vid tiotiden på kvällen fogade Lisbeth Salander ytterligare ett namn till Harriet Vangers lista. Hon gjorde det med stor tvekan efter att ha funderat på saken i flera timmar.
Hon hade upptäckt en genväg. Med jämna mellanrum publicerades texter om olösta mord och i en söndagsbilaga till en kvällstidning hade hon hittat en artikel från 1999 med rubriken Flera kvinnomördare går fria. Artikeln var summarisk, men där fanns namn och bild på flera uppmärksammade mordoffer. Där fanns Solveigfallet i Norrtälje, Anitamordet i Norrköping, Margareta i Helsingborg och en rad andra fall.
De äldsta av de fall som rekapitulerades var från 1960-talet och inget mord passade in i den förteckning som Lisbeth hade fått av Mikael. Men ett fall väckte hennes uppmärksamhet.
I juni 1962 hade en trettiotvåårig prostituerad vid namn Lea Persson från Göteborg rest till Uddevalla för att hälsa på sin mor och sin nioårige son som modern hade vårdnaden om. Efter några dagars besök hade Lea en söndagskväll kramat om sin mamma, sagt adjö och gått för att ta tåget tillbaka till Göteborg. Hon hittades två dagar senare bakom en övergiven container på en utrymd industritomt. Hon var våldtagen och hennes kropp hade utsatts för exceptionellt grovt våld.
Leamordet väckte stor uppmärksamhet som sommarföljetong i tidningen men någon gärningsman kunde aldrig identifieras. Någon Lea fanns inte i Harriet Vangers lista. Inte heller stämde något av Harriets bibelcitat.
Däremot fanns en så bisarr omständighet att Lisbeth Salanders antenner gick upp. Ungefär 10 meter från den plats där Leas kropp hittades låg en blomkruka med en duva i. Någon hade placerat ett snöre runt duvans hals och dragit det genom vattenhålet i botten. Därefter hade krukan placerats på en liten brasa som hade anlagts mellan två tegelstenar. Det fanns inga belägg för att djurplågeriet hade något med Leamordet att göra; det kunde ha varit barn som lekt någon grym och otäck sommarlek, men i media fick fallet rubriken Duvmordet.
Lisbeth Salander var ingen läsare av Bibeln — hon ägde inte ens någon — men under kvällen gick hon upp till Högalidskyrkan och efter viss möda lyckades hon låna en bibel. Hon satte sig på en parksoffa utanför kyrkan och läste Tredje Mosebok. När hon kom fram till kapitel 12, vers 8 höjde hon på ögonbrynen. Kapitel 12 handlade om barnaföderskors rening.