Och om hon icke förmår bekosta ett får, så skall hon taga två turturduvor eller två unga duvor, en till brännoffer och en till syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för henne, så bliver hon ren.
Lea hade mycket väl kunnat stå i Harriet Vangers telefonbok som Lea — 31208.
Lisbeth Salander blev plötsligt medveten om att ingen research hon någonsin tidigare gjort hade innehållit ens bråkdelen av de dimensioner som detta uppdrag bestod av.
Mildred Brännlund, omgift och numera Mildred Berggren, öppnade dörren då Mikael Blomkvist knackade på vid tiotiden på söndagsmorgonen. Kvinnan var nästan fyrtio år äldre och ungefär lika många kilo tyngre, men Mikael kände omedelbart igen henne från fotografierna.
”Hej, jag heter Mikael Blomkvist. Du måste vara Mildred Berggren.”
”Jo, det stämmer.”
”Jag ber om ursäkt för att jag knackar på så här, men jag har försökt spåra dig en tid i ett ärende som är rätt komplicerat att förklara.” Mikael log mot henne. ”Skulle jag kunna få komma in och ta en liten stund av din tid i anspråk.”
Både Mildreds man och en son i trettiofemårsåldern var hemma, och hon bjöd utan större tveksamhet in Mikael att slå sig ned i köket. Han skakade hand med alla. Mikael hade druckit mera kaffe under de gångna dygnen än någon gång i hela sitt liv, men hade vid det här laget lärt sig att i Norrland var det oartigt att tacka nej. När kaffekopparna stod på bordet slog sig Mildred ned och frågade nyfiket vad hon kunde hjälpa till med. Mikael hade svårt att förstå hennes Norsjömål och hon bytte till rikssvenska.
Mikael tog ett djupt andetag. ”Det här är en lång och besynnerlig historia. I september 1966 befann du dig i Hedestad i sällskap med din dåvarande man Gunnar Brännlund.”
Hon såg häpen ut. Han väntade till dess att hon nickade innan han placerade bilden från Järnvägsgatan på bordet framför henne.
”Då togs den här bilden. Kommer du ihåg sammanhanget?”
”O du milde”, sa Mildred Berggren. ”Det är ju en evighet sedan.”
Hennes nye man och sonen ställde sig bredvid henne och tittade på bilden.
”Vi var på bröllopsresa. Vi hade bilat ned till Stockholm och Sigtuna och var på väg hem igen och stannade bara till någonstans. Var det i Hedestad, sa du?”
”Jo, det var i Hedestad. Den här bilden togs ungefär klockan ett på dagen. Jag har försökt identifiera dig en tid nu och det var inte det allra lättaste.”
”Du hittar en gammal bild på mig och letar rätt på mig. Jag kan inte ens begripa hur du bar dig åt.”
Mikael lade fram bilden från bilparkeringen.
”Tack vare den här bilden, som togs lite senare på dagen, kunde jag spåra dig.” Mikael förklarade hur han via Norsjö Snickeri hade hittat till Burman, som i sin tur lett honom till Henning Forsman i Norsjövallen.
”Jag antar att du har ett bra skäl till ditt märkliga sökande.”
”Det har jag. Den här flickan, som står snett framför dig på den här bilden, hette Harriet. Hon försvann den här dagen och den allmänna uppfattningen är att hon föll offer för en mördare. Låt mig visa dig vad som hände.”
Mikael plockade upp sin iBook och förklarade sammanhanget medan datorn startade. Sedan körde han bildspelet som visade hur Harriets ansiktsuttryck förändrades.
”Det var när jag gick igenom de här gamla bilderna som jag upptäckte dig. Du står med en kamera i handen snett bakom Harriet och tycks fotografera precis det hon tittar på och som utlöste den reaktionen hos henne. Jag vet att det här är en chansning av stora mått. Men orsaken till att jag sökt dig är att jag vill fråga om du kanske har kvar bilder från den dagen.”
Mikael var beredd på att Mildred Berggren skulle slå ifrån sig och säga att bilderna för länge sedan hade försvunnit, att filmrullen aldrig framkallats eller att hon hade slängt dem. Istället tittade hon med klarblå ögon på Mikael och sa som den självklaraste sak i världen att hon naturligtvis hade kvar alla sina gamla semesterbilder.
Hon gick ut till en kammare och återkom efter någon minut med en kartong där hon hade samlat ett stort antal bilder i olika fotoalbum. Det tog en stund att hitta bilderna från semesterresan. Hon hade tagit tre bilder i Hedestad. En var oskarp och visade huvudgatan. En visade hennes dåvarande make. Den tredje visade clownerna i festtåget.
Mikael böjde sig ivrigt framåt. Han såg en figur på andra sidan gatan. Bilden sa honom absolut ingenting.
KAPITEL 20: Tisdag 1 juli — Onsdag 2 juli
Det första Mikael gjorde på morgonen då han återkommit till Hedestad var att gå över till Dirch Frode och förhöra sig om Henrik Vangers tillstånd. Han fick veta att den gamle hade blivit avsevärt mycket bättre under den gångna veckan. Han var fortfarande svag och bräcklig men kunde nu sitta upp i sängen. Hans tillstånd betraktades inte längre som kritiskt.
”Tack och lov”, sa Mikael. ”Jag har insett att jag faktiskt gillar honom.”
Dirch Frode nickade. ”Jag vet det. Och Henrik gillar dig också. Hur var resan till Norrland?”
”Framgångsrik och otillfredsställande. Jag ska dra det lite senare. Just nu har jag en fråga att ställa till dig.”
”Var så god.”
”Vad händer med Millennium om Henrik skulle dö?”
”Inget alls. Martin inträder i er styrelse.”
”Finns det någon risk, rent hypotetiskt, att Martin skulle kunna skapa problem för Millennium om jag inte slutar forska i Harriet Vangers försvinnande?”
Dirch Frode såg plötsligt skarpt på Mikael.
”Vad har hänt?”
”Ingenting egentligen.” Mikael redogjorde för det samtal han hade haft med Martin Vanger på midsommarafton. ”När jag åkte hem från Norsjö ringde Erika och berättade att Martin pratat med henne och bett henne understryka att jag behövs på redaktionen.”
”Jag förstår. Min gissning är att Cecilia varit på honom. Men jag tror inte att Martin skulle bedriva utpressning mot dig. Han är alldeles för hederlig för det. Och kom ihåg att jag också sitter i styrelsen för det lilla dotterbolag vi grundade då vi köpte in oss i Millennium.”
”Men om det skulle komma till en knivig situation — hur ställer du dig då?”
”Kontrakt är till för att hållas. Jag arbetar för Henrik. Jag och Henrik har varit vänner i fyrtiofem år och vi är ganska lika i sådana här sammanhang. Om Henrik skulle dö är det faktiskt jag — inte Martin — som ärver Henriks andel i dotterbolaget. Vi har ett vattentätt kontrakt där vi förbinder oss att backa upp Millennium i fyra år. Om Martin skulle vilja ställa till med något sattyg — vilket jag inte tror att han vill — så kan han möjligen bromsa ett mindre antal nya annonsörer.”
”Vilket är själva grunden för Millenniums existens.”
”Ja, men se det så här — att ägna sig åt sådana småttigheter är tidskrävande. Martin slåss nu för sin industriella överlevnad och arbetar fjorton timmar om dagen. Han har inte tid med något annat.”
Mikael satt tankfull en stund.
”Får jag fråga — jag vet att det inte angår mig, men hur är allmäntillståndet för koncernen?”
Dirch Frode såg allvarlig ut.
”Vi har problem.”
”Jo, det förstår till och med en vanlig dödlig ekonomireporter som jag. Jag menar, hur allvarligt är det?”