”Mellan oss?”
”Bara mellan oss.”
”Vi har förlorat två stora order i elektronikindustrin de senaste veckorna och håller på att bli utkastade från den ryska marknaden. I september måste vi friställa 1 600 anställda i Örebro och Trollhättan. Ingen vidare present att ge till folk som arbetat för koncernen i många år. Varje gång vi lägger ned någon fabrik urholkas förtroendet för koncernen ytterligare.”
”Martin Vanger är pressad.”
”Han drar en oxes last och går på äggskal.”
Mikael gick hem till sig och ringde Erika. Hon var inte på redaktionen och han pratade med Christer Malm istället.
”Så här är det: Erika ringde då jag körde ned från Norsjö i går. Martin Vanger har varit på henne och har, hur ska jag uttrycka det, uppmuntrat henne att föreslå att jag ska börja ta ett större ansvar på redaktionen.”
”Det tycker jag också”, sa Christer.
”Jag förstår det. Men saken är den att jag har ett kontrakt med Henrik Vanger som jag inte kan bryta och Martin agerar på uppdrag av en person häruppe som vill att jag ska sluta snoka och försvinna från byn. Hans förslag är alltså ett försök att få bort mig härifrån.”
”Jag förstår.”
”Hälsa Erika att jag kommer ned till Stockholm när jag är färdig här. Inte förr.”
”Jag förstår. Du är spritt språngande galen. Jag ska framföra det.”
”Christer. Något är på gång häruppe och jag tänker inte backa ur.”
Christer suckade djupt.
Mikael gick över och knackade på hos Martin Vanger. Eva Hassel öppnade dörren och hälsade vänligt.
”Hej. Är Martin inne?”
Som svar på frågan kom Martin Vanger ut med portfölj i handen. Han pussade Eva Hassel på kinden och hälsade på Mikael.
”Jag är på väg till kontoret. Ville du prata med mig?”
”Vi kan ta det sedan om du har bråttom.”
”Låt höra.”
”Jag kommer inte att åka ned och börja jobba på Millenniums redaktion innan jag är klar med det uppdrag som Henrik gett mig. Jag informerar dig om detta nu så att du inte räknar med mig i styrelsen före årsskiftet.”
Martin Vanger vägde på klackarna en stund.
”Jag förstår. Du tror att jag vill bli av med dig.” Han gjorde en paus. ”Mikael, vi får ta det här senare. Jag har inte riktigt tid att ägna mig åt hobbyverksamhet i Millenniums styrelse och jag önskar att jag aldrig hade gått med på Henriks förslag. Men tro mig — jag kommer att göra mitt bästa för att Millennium ska överleva.”
”Det har jag aldrig betvivlat”, svarade Mikael artigt.
”Om vi bokar en stund nästa vecka kan vi gå igenom ekonomin och jag kan berätta hur jag ser på saken. Men min grundinställning är att Millennium faktiskt inte har råd att ha en av sina nyckelpersoner sittandes här på Hedebyön och rulla tummarna. Jag gillar tidningen och jag tror att vi kan stärka den tillsammans, men i det arbetet behövs du. Jag har hamnat i en lojalitetskonflikt här. Antingen följa Henriks önskningar eller fullfölja mitt jobb i Millenniums styrelse.”
Mikael bytte om till träningsoverall och gjorde en terrängrunda bort till Befästningen och ned till Gottfrieds stuga innan han vände hemåt i långsammare tempo längs vattnet. Dirch Frode satt vid trädgårdsbordet. Han väntade tålmodigt medan Mikael drack en flaska vatten och torkade svett ur ansiktet.
”Det där ser inte hälsosamt ut i den här värmeböljan.”
”Örhh”, svarade Mikael.
”Jag hade fel. Det är inte främst Cecilia som är på Martin. Det är Isabella som håller på att mobilisera den Vangerska klanen till att doppa dig i tjära och fjädrar och möjligen bränna dig på bål också. Hon får stöd från Birger.”
”Isabella?”
”Hon är en elak och småsint människa som inte gillar andra människor i största allmänhet. Just nu tycks det som om hon avskyr dig i synnerhet. Hon sprider påståenden om att du är en bedragare som tubbat Henrik att anställa dig och att du hetsat upp honom till den milda grad att han fått en hjärtattack.”
”Tror någon på det?”
”Det finns alltid människor som är villiga att tro på ondsinta tungor.”
”Jag försöker lista ut vad som hände med hennes dotter — och hon hatar mig. Om det var min dotter det gällde hade jag nog reagerat lite annorlunda.”
Vid tvåtiden på eftermiddagen ringde Mikaels mobiltelefon.
”Hej, jag heter Conny Torsson och jobbar på Hedestads-Kuriren. Har du tid att svara på några frågor? Vi fick ett tips om att du bor här i Hedeby.”
”I så fall fungerar tipsmaskinen långsamt. Jag har bott här sedan nyår.”
”Det visste jag inte. Vad gör du i Hedestad?”
”Skriver. Och har ett slags sabbatsår.”
”Vad jobbar du med?”
”Sorry. Det får du veta när jag publicerar.”
”Du har ju just blivit utsläppt ur fängelset…”
”Ja?”
”Hur ser du på journalister som förfalskar material?”
”Journalister som förfalskar material är idioter.”
”Så du menar att du är en idiot?”
”Varför skulle jag tycka det? Jag har aldrig förfalskat material.”
”Men du dömdes för förtal.”
”Och?”
Reportern Conny Torsson tvekade så länge att Mikael var tvungen att hjälpa honom på traven.
”Jag dömdes för förtal, inte för att ha förfalskat material.”
”Men du publicerade materialet.”
”Om du ringer för att diskutera domen mot mig så har jag inga kommentarer.”
”Jag skulle vilja komma ut och göra en intervju med dig.”
”Jag är ledsen, men jag har inget att säga i det ämnet.”
”Så du vill inte diskutera rättegången?”
”Det är rätt uppfattat”, svarade Mikael och avslutade samtalet. Han satt fundersam en lång stund innan han återgick till datorn.
Lisbeth Salander följde de instruktioner hon fått och styrde sin Kawasaki över bron till Hedebyön. Hon stannade vid det första lilla huset på vänster sida. Hon befann sig på vischan. Men så länge hennes uppdragsgivare betalade var det okej för henne att åka till Nordpolen. Dessutom var det skönt att dra på gasen på en långtur längs E4:an. Hon parkerade hojen och lossade packremmen som höll hennes övernattningsväska på plats.
Mikael Blomkvist öppnade dörren och vinkade till henne. Han kom ut och inspekterade hennes motorcykel med oförställd häpnad.
”Schyst. Du kör båge.”
Lisbeth Salander sa ingenting, men betraktade honom vaksamt då han petade på styret och kände på gasreglaget. Hon gillade inte att någon fingrade på hennes tillhörigheter. Sedan såg hon hans barnsligt pojkaktiga leende, vilket hon uppfattade som ett försonande drag. De flesta mc-intresserade brukade fnysa åt hennes lättviktare.
”Jag hade en båge när jag var nitton”, sa han och vände sig mot henne. ”Tack för att du kom upp. Kom in så ska jag installera dig.”
Mikael hade lånat en tältsäng från Nilssons tvärs över vägen och bäddat i arbetsrummet. Lisbeth Salander gick misstänksamt en rundvandring i stugan men tycktes slappna av då hon inte kunde upptäcka omedelbara tecken på någon försåtlig fälla. Mikael visade var badrummet fanns.
”Om du vill duscha och fräscha upp dig.”
”Jag måste byta kläder. Tänker inte vandra omkring i skinnstället.”
”Om du gör dig i ordning så fixar jag middag.”
Mikael stekte lammkotletter i rödvinssås och dukade upp utomhus i aftonsolen medan Lisbeth duschade och bytte kläder. Hon kom ut barfota i ett svart linne och en kort nött jeanskjol. Det luktade gott och hon slukade två stora portioner. I smyg sneglade Mikael fascinerad på hennes tatuering på ryggen.