”Fem plus tre”, sa Lisbeth Salander. ”Fem fall från din Harriets lista och tre fall som jag tror borde ha funnits på listan.”
”Berätta.”
”Jag har bara jobbat på det här i elva dagar och har helt enkelt inte hunnit gräva fram alla utredningar. I några fall har polisutredningarna placerats i landsarkivet, och i några fall förvaras de fortfarande i polisdistriktet. Jag har gjort tre dagsturer till olika polisdistrikt, men har inte hunnit med de återstående. Men alla fem är identifierade.”
Lisbeth Salander placerade en försvarlig pappersbunt på köksbordet, drygt femhundra A4-sidor. Hon sorterade snabbt upp materialet i olika högar.
”Låt oss ta dem i kronologisk ordning.” Hon gav Mikael en lista.
1949 — Rebecka Jacobsson, Hedestad (30112)
1954 — Mari Holmberg, Kalmar (32018)
1957 — Rakel Lunde, Landskrona (32027)
1960 — (Magda) Lovisa Sjöberg, Karlstad (32016)
1960 — Liv Gustavsson, Stockholm (32016)
1962 — Lea Persson, Uddevalla (31208)
1964 — Sara Witt, Ronneby (32109)
1966 — Lena Andersson, Uppsala (30112)
”Det första fallet i den här serien tycks vara Rebecka Jacobsson, 1949, som du redan känner till detaljerna om. Nästa fall jag hittat är Mari Holmberg, en trettiotvåårig prostituerad i Kalmar som mördades i sin bostad i oktober 1954. Det är oklart exakt när hon mördades eftersom hon hade legat en tid innan hon hittades. Förmodligen nio tio dagar.”
”Och hur kopplar du henne till Harriets lista?”
”Hon var bunden och svårt misshandlad men dödsorsaken var kvävning. Mördaren hade tryckt ned hennes mensbinda i halsen på henne.”
Mikael satt tyst en stund innan han slog upp det angivna bibelstället, Tredje Mosebokens 20:e kapitel, 18:e versen.
”Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn och hon blottar sitt blods brunn, så skola de båda utrotas ur sitt folk.”
Lisbeth nickade.
”Harriet Vanger gjorde samma koppling. Okej. Nästa.”
”Maj 1957, Rakel Lunde, fyrtiofem år gammal. Den här kvinnan jobbade som städerska och var lite av ett lustigt original i bygden. Hon var spåkärring och hade som hobby att spå i kort och läsa handflator och sådant. Rakel var bosatt utanför Landskrona i ett ganska ensligt hus, där hon mördades någon gång tidigt på morgonen. Hon hittades naken och bunden vid en torkställning utomhus på sin bakgård, med munnen hoptejpad. Dödsorsaken var att någon gång på gång hade kastat en tung sten mot henne. Hon hade otaliga krossår och frakturer.”
”Fy fan. Lisbeth, det här är jävligt otäckt.”
”Det blir värre. Initialerna RL stämmer — du hittar bibelcitatet?”
”Övertydligt. När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse eller spådom, skall denne straffas med döden; man skall stena honom, blodskuld låder vid honom.”
”Sedan kommer Lovisa Sjöberg i Ranmo utanför Karlstad. Det är hon som Harriet antecknat som Magda. Hennes fullständiga namn var Magda Lovisa, men det var Lovisa som var tilltalsnamnet.”
Mikael lyssnade uppmärksamt medan Lisbeth återgav de bisarra detaljerna i Karlstadsmordet. När hon tände en cigarett pekade han frågande på paketet. Hon sköt över det till honom.
”Mördaren hade alltså även angripit djuret?”
”Bibelcitatet lyder att om en kvinna har sex med ett djur så ska båda dräpas.”
”Sannolikheten för att den här kvinnan hade sex med en ko måste vara närmast obefintlig.”
”Bibelcitatet kan tolkas bokstavligt. Det räcker om hon beblandar sig med ett djur, vilket en bondmora onekligen måste göra varje dag.”
”Okej. Fortsätt.”
”Nästa fall enligt Harriets lista är Sara. Jag har identifierat henne som Sara Witt, trettiosju år, bosatt i Ronneby. Hon mördades i januari 1964. Omständigheterna var sådana att hon hittades bunden i sin säng. Hon hade blivit utsatt för grovt sexuellt våld, men dödsorsaken var kvävning. Hon blev strypt. Mördaren anlade också en mordbrand. Avsikten var troligen att hela huset skulle brinna ned till grunden, men dels självslocknade elden, dels var brandkåren på plats väldigt snabbt.”
”Och kopplingen?”
”Listen to this. Sara Witt var både prästdotter och gift med en präst. Hennes make var bortrest just den helgen.”
”Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar hon sin fader; hon skall brännas upp i eld. Okej. Det platsar på listan. Du sa att du hade hittat fler fall.”
”Jag har hittat ytterligare tre kvinnor som mördats under så bisarra omständigheter att de borde finnas med på Harriets lista. Det första fallet är en ung kvinna vid namn Liv Gustavsson. Hon var tjugotvå år och bosatt i Farsta. Hon var en hästtjej — hon tävlade och var en rätt lovande talang. Hon hade också en liten djuraffär tillsammans med sin syster.”
”Okej.”
”Det var i butiken hon hittades. Hon hade arbetat över med bokföringen och var ensam. Hon måste ha släppt in mördaren frivilligt. Hon våldtogs och ströps till döds.”
”Det låter inte riktigt som Harriets lista?”
”Inte riktigt, om det inte vore för en sak. Mördaren hade avslutat med att köra upp en undulat i hennes underliv och därefter släppt ut alla djur de hade i butiken. Katter, sköldpaddor, vita möss, kaniner, fåglar. Till och med fiskarna från akvariet. Det var alltså en ganska otrevlig syn som mötte hennes syster på morgonen.”
Mikael nickade.
”Hon mördades i augusti 1960, fyra månader efter mordet på bondmoran Magda Lovisa i Karlstad. I båda fallen var det kvinnor som yrkesmässigt arbetade med djur och i båda fallen skedde ett djuroffer. Kossan i Karlstad överlevde visserligen, men jag kan tänka mig att det är rätt besvärligt att ta ihjäl en ko med ett stickvapen. En undulat är så att säga enklare. Och dessutom dyker ytterligare ett djuroffer upp.”
”Vilket?”
Lisbeth berättade om det besynnerliga Duvmordet på Lea Persson i Uddevalla. Mikael satt tyst och funderade en så lång stund att till och med Lisbeth blev otålig.
”Okej”, sa han slutligen. ”Jag köper din teori. Ett fall återstår.”
”Ett fall som jag har hittat. Jag vet inte hur många jag kan ha missat.”
”Berätta om det.”
”Februari 1966 i Uppsala. Det yngsta offret var en sjuttonårig gymnasist som hette Lena Andersson. Hon försvann efter en klassfest och hittades tre dagar senare i ett dike på Uppsalaslätten, en bra bit utanför Uppsala. Hon hade mördats på någon annan plats och forslats dit.”
Mikael nickade.
”Det här mordet blev väldigt uppmärksammat i massmedia men de exakta omständigheterna kring hennes död rapporterades aldrig. Flickan hade blivit så groteskt torterad. Jag har läst patologens rapport. Hon hade torterats med eld. Hennes händer och bröst var svårt brända, och hon hade blivit bränd gång på gång på olika ställen över hela kroppen. Man hittade stearinfläckar på henne som visade att ett ljus hade använts, men händerna var så förkolnade att de måste ha hållits inne i en kraftigare brasa. Och slutligen hade mördaren sågat av hennes huvud och slängt det bredvid kroppen.”