Mikael bleknade.
”Herregud”, sa han.
”Jag hittar inget bibelcitat som passar in, men det finns flera avsnitt som handlar om brännoffer och syndoffer, och på några ställen förespråkas att offerdjuret — oftast en tjur — ska styckas på så sätt att huvudet skiljs från istret. Användningen av eld påminner också om det första mordet, på Rebecka här i Hedestad.”
När myggen började svärma framåt aftonen städade de av trädgårdsbordet och satte sig i köket för att fortsätta prata.
”Att du inte hittar ett exakt bibelcitat betyder inte så mycket. Det handlar inte om citat. Det här är en grotesk parodi på vad som står i Bibeln — det är snarast associationer till lösryckta citat.”
”Jag vet. Det är inte ens logiskt. Ta till exempel citatet om att båda ska utrotas om någon har sex med en tjej som har mens. Om det skulle tolkas bokstavligt så borde mördaren ha begått självmord.”
”Så vad leder allt detta fram till”, undrade Mikael.
”Din Harriet hade antingen en rätt underlig hobby som bestod i att samla på bibelcitat och associera dem med mordoffer som hon hade hört talas om… eller så måste hon ha vetat att det fanns en koppling mellan morden.”
”Mellan 1949 och 1966, och kanske både före och efter. Det skulle alltså ha strukit omkring en spritt språngande galen sadist till seriemördare med en Bibel under armen och haft ihjäl kvinnor i minst sjutton års tid utan att någon kopplat ihop morden. Det låter helt otroligt.”
Lisbeth Salander sköt tillbaka stolen och hämtade mera kaffe från kannan på spisen. Hon tände en cigarett och blåste rök omkring sig. Mikael svor inombords och stal ytterligare en cigarett av henne.
”Nej, det är faktiskt inte så otroligt”, sa hon och höll upp ett finger. ”Vi har flera dussin ouppklarade kvinnomord i Sverige under 1900-talet. Den där professorn i kriminologi, Persson, sa en gång på Efterlyst att seriemördare är väldigt sällsynta i Sverige, men att vi säkert har haft några som aldrig blivit upptäckta.”
Mikael nickade. Hon höll upp ytterligare ett finger.
”De här morden har utförts under en mycket lång tidsperiod och på vitt skilda ställen i landet. Två av morden inträffade tätt efter varandra 1960, men omständigheterna var relativt olika — en bondmora i Karlstad och en tjugotvåårig hästflicka i Stockholm.”
Tre fingrar.
”Det finns inget självklart tydligt mönster. Morden har utförts på olika sätt och det finns ingen riktig signatur, men det är vissa saker som återkommer i de olika fallen. Djur. Eld. Grovt sexuellt våld. Och, som du påpekade, en parodi på bibelkunskap. Men uppenbarligen har ingen polisutredare tolkat något av morden utifrån Bibeln.”
Mikael nickade. Han sneglade på henne. Med sin späda kropp, sitt svarta linne, tatueringarna och ringarna i ansiktet såg Lisbeth Salander minst sagt malplacerad ut i gäststugan i Hedeby. När han försökte vara social under middagen var hon enstavig och svarade knappt på tilltal. Men då hon jobbade lät hon som ett proffs ut i fingerspetsarna. Hennes lägenhet nere i Stockholm hade sett ut som ett bombnedslag, men Mikael drog slutsatsen att Lisbeth Salander var synnerligen välsorterad i huvudet. Märkligt!
”Det är svårt att se sambandet mellan en prostituerad i Uddevalla som blir ihjälslagen bakom en container på en industritomt och en prästfru i Ronneby som blir strypt och utsatt för en mordbrand. Om man inte råkar ha den nyckel som Harriet gav oss, vill säga.”
”Vilket leder till nästa fråga”, sa Lisbeth.
”Hur fasiken Harriet blev indragen i det här. En sextonårig flicka som levde i en ganska skyddad miljö.”
”Det finns bara ett svar”, sa hon.
Mikael nickade igen.
”Det måste finnas en koppling till familjen Vanger.”
Vid elvatiden på kvällen hade de tragglat mordserien och diskuterat samband och udda detaljer till den grad att tankarna snurrade i Mikaels huvud. Han gnuggade sig i ögonen och sträckte på sig och frågade om hon hade lust att gå en kvällspromenad. Lisbeth Salander såg ut som om hon ansåg att sådana övningar var slöseri med tid, men nickade efter en kort stunds betänketid. Mikael föreslog att hon skulle byta om till långbyxor för myggens skull.
De tog svängen förbi småbåtshamnen under bron och ut mot Martin Vangers udde. Mikael pekade ut de olika husen och berättade om dem som bodde där. Han hade svårt att formulera sina tankar då han pekade ut Cecilia Vangers hus. Lisbeth sneglade på honom.
De passerade Martin Vangers skrytbåt och kom ut till udden där de slog sig ned på en sten och delade på en cigarett.
”Det finns ytterligare en koppling mellan mordoffren”, sa Mikael plötsligt. ”Du kanske redan har tänkt på det.”
”Vad?”
”Namnen.”
Lisbeth Salander funderade en stund. Sedan skakade hon på huvudet.
”Alla är bibliska namn.”
”Det stämmer inte”, svarade Lisbeth snabbt. ”Varken Liv eller Lena finns i Bibeln.”
Mikael skakade på huvudet. ”Det gör de faktiskt. Liv betyder att leva, vilket är den bibliska betydelsen av namnet Eva. Och skärp dig, Sally — vad är Lena en förkortning av?”
Lisbeth Salander knep ihop ögonen av irritation och svor invärtes. Mikael hade tänkt snabbare än hon. Det gillade hon inte.
”Magdalena”, sa hon.
”Skökan, den första kvinnan, jungfru Maria… du har fullt hus i den här samlingen. Det här är så knäppt att en psykolog förmodligen skulle gå i spinn. Men det var faktiskt en annan sak jag tänkte på när det gällde namnen.”
Lisbet väntade tålmodigt.
”Det är också traditionella judiska kvinnonamn. Familjen Vanger har haft mer än sin beskärda del av galna judehatare, nazister och konspirationsteoretiker. Harald Vanger däruppe är nittio-plus och var i sina bästa år på 1960-talet. Den enda gång jag träffat honom stod han och väste att hans egen dotter var en hora. Han har uppenbarligen problem med kvinnor.”
När de återkom till stugan gjorde de nattmackor och värmde på kaffet. Mikael sneglade på de cirka femhundra sidor som Dragan Armanskijs favoritresearcher hade producerat åt honom.
”Du har gjort ett fantastiskt grävjobb på rekordtid”, sa han. ”Tack. Och tack också för att du var snäll nog att komma upp hit och avrapportera.”
”Vad händer nu?” frågade Lisbeth.
”Jag ska prata med Dirch Frode i morgon så fixar vi betalningen.”
”Det var inte det jag menade.”
Mikael tittade på henne.
”Tja… grävjobbet jag anställde dig för är avklarat”, sa han försiktigt.
”Jag är inte färdig med det här.”
Mikael lutade sig bakåt i kökssoffan och mötte hennes blick. Han kunde inte läsa någonting alls i hennes ögon. I ett halvår hade han arbetat ensam med Harriets försvinnande och helt plötsligt fanns det en annan människa — en van researcher — som insåg implikationerna. Han fattade beslutet på impuls.
”Jag vet. Den här historien kryper under skinnet på mig också. Jag pratar med Dirch Frode i morgon. Vi anställer dig ytterligare en vecka eller två som… hmm, researchassistent. Jag vet inte om han vill betala samma taxa som han betalar till Armanskij, men en hygglig månadslön borde vi kunna pressa ur honom.”
Lisbeth Salander gav honom plötsligt ett leende. Hon ville absolut inte bli avhängd och hade gärna gjort jobbet gratis.
”Jag håller på att somna”, sa hon och gick utan vidare diskussion in till sig och stängde dörren.
Efter två minuter öppnade hon dörren och stack ut huvudet.
”Jag tror att du har fel. Det är inte en galen seriemördare som förläst sig på Bibeln. Det är bara en helt vanlig fähund som hatar kvinnor.”