KAPITEL 21: Torsdag 3 juli — Torsdag 10 juli
Lisbeth Salander vaknade före Mikael, vid sextiden på morgonen. Hon satte på kaffevatten och ställde sig i duschen. När Mikael vaknade vid halv åtta satt hon och läste hans summering av fallet Harriet Vanger i iBooken. Han kom ut i köket med ett lakan runt midjan och gnuggade sömnen ur ögonen.
”Det finns kaffe på spisen”, sa hon.
Mikael sneglade över axeln på henne.
”Det där dokumentet var lösenordsskyddat”, sa han.
Hon vred huvudet och tittade upp på honom.
”Det tar trettio sekunder att ladda ned ett program från nätet som krackar Words krypteringsskydd”, sa hon.
”Vi måste ha ett samtal om det här med ditt och mitt”, sa Mikael och gick in i duschen.
När han kom tillbaka hade Lisbeth stängt hans dator och ställt tillbaka den på sin plats i arbetsrummet. Hon hade startat sin egen PowerBook. Mikael kände sig ganska övertygad om att hon redan hade överfört innehållet i hans dator till sin egen.
Lisbeth Salander var en informationsnarkoman med en högst liberal uppfattning om moral och etik.
Mikael hade precis hunnit sätta sig vid frukostbordet då det knackade på ytterdörren. Han gick och öppnade. Martin Vanger såg så sammanbiten ut att Mikael för en sekund trodde att han kom med dödsbud om Henrik Vanger.
”Nej, Henrik mår precis som i går. Jag har ett helt annat ärende. Kan jag komma in en stund?”
Mikael släppte in honom och presenterade honom för ”researchmedarbetaren” Lisbeth Salander. Hon gav industriledaren ett halvt ögonkast och en snabb nick innan hon återgick till sin dator. Martin Vanger hälsade automatiskt men såg så disträ ut att han knappt tycktes lägga märke till henne. Mikael hällde upp en kopp kaffe och bad honom slå sig ned.
”Vad gäller saken?”
”Du prenumererar inte på Hedestads-Kuriren?”
”Nej. Jag läser den ibland uppe på Susannes Brokafé.”
”Då har du alltså inte läst morgonens tidning.”
”Det låter på dig som om jag borde göra det.”
Martin Vanger lade Hedestads-Kuriren på bordet framför Mikael. Han hade fått en tvåspaltare som puff på ettan och fortsättning på sidan fyra. Han granskade rubriken.
HÄR GÖMMER SIG FÖRTALSDÖMDE JOURNALISTEN
Texten var illustrerad med en bild som tagits med teleobjektiv från kyrkbacken på andra sidan bron och porträtterade Mikael just då han kom ut genom dörren till sin stuga.
Reportern Conny Torsson hade gjort ett gott hantverk då han snickrat ihop sitt nidporträtt av Mikael. Texten rekapitulerade Wennerströmaffären och poängterade att Mikael lämnat Millennium i skam och att han nyligen hade avtjänat en tid i fängelse. Texten avslutades med det sedvanliga påståendet om att Mikael avböjt att uttala sig för Hedestads-Kuriren. Tonen var av sådant slag att det knappast kunde undgå någon Hedestadsbo att det strök omkring en Jävligt Skum Nollåtta i bygden. Inget av påståendena i texten var åtalbart, men de var vinklade så att de framställde Mikael i suspekt dager; bildsättning och text var av samma slag som när politiska terrorister brukar framställas. Millennium beskrevs som en ”agitatorisk tidning” med låg trovärdighet och Mikaels bok om ekonomijournalistik presenterades som en samling ”kontroversiella påståenden” om respekterade journalister.
”Mikael… jag har inte ord nog att uttrycka vad jag känner när jag läser den här artikeln. Den är vidrig.”
”Det här är ett beställningsjobb”, svarade Mikael lugnt. Han tittade forskande på Martin Vanger.
”Jag hoppas att du förstår att jag inte har ett dugg med det här att göra. Jag satte morgonkaffet i halsen när jag läste tidningen.”
”Vem?”
”Jag har ringt några samtal nu på morgonen. Conny Torsson är sommarvikarie. Men han gjorde jobbet på uppdrag av Birger.”
”Jag trodde inte att Birger hade något inflytande på redaktionen — han är ju trots allt kommunalråd och politiker.”
”Formellt har han inget inflytande. Men chefredaktör på Kuriren är Gunnar Karlman, son till Ingrid Vanger på Johan Vangers gren av familjen. Birger och Gunnar är nära vänner sedan många år.”
”Jag förstår.”
”Torsson får sparken med omedelbar verkan.”
”Hur gammal är han?”
”Ärligt talat så vet jag inte. Jag har aldrig träffat honom.”
”Ge honom inte sparken. När han ringde mig lät det som en ganska ung och oerfaren reporter.”
”Det här kan helt enkelt inte få passera utan konsekvenser.”
”Om du vill ha min åsikt så tycks det som om situationen är lite absurd när chefredaktören för en tidning som ägs av familjen Vanger går till angrepp mot en annan tidning där Henrik Vanger är delägare och där du sitter i styrelsen. Chefredaktör Karlman går alltså till angrepp mot dig och Henrik.”
Martin Vanger övervägde Mikaels ord men skakade långsamt på huvudet.
”Jag förstår vad du menar. Jag bör lägga ansvaret där det hör hemma. Karlman är delägare i koncernen och har alltid bedrivit krypskytte mot mig, men det här verkar mest vara Birgers hämnd för att du snoppade av honom i korridoren på sjukhuset. Du är en nagel i ögat på honom.”
”Jag vet. Det är därför jag tror att Torsson ändå är den med mest rent mjöl i påsen. Det fordras väldigt mycket för att en ung vikarie ska säga nej när chefredaktören beordrar honom att skriva på ett visst sätt.”
”Jag kan begära att du får en offentlig ursäkt på nyhetsplats i morgon.”
”Gör inte det. Det blir bara en utdragen strid som förvärrar situationen ytterligare.”
”Så du menar att jag inte ska göra någonting?”
”Det är inte lönt. Karlman kommer att krångla och i värsta fall blir du utmålad som en skurk som i egenskap av ägare på ett illegitimt sätt försöker påverka den fria opinionsbildningen.”
”Förlåt mig, Mikael, men jag håller inte med dig. Jag har faktiskt också rätt att skapa opinion. Min åsikt är att den här artikeln stinker — och jag tänker nog göra min personliga inställning klar. Jag är trots allt Henriks ersättare i Millenniums styrelse och i den rollen kan jag inte låta sådana här insinuationer passera opåtalade.”
”Okej.”
”Jag kommer alltså att begära replik. I denna kommer jag att utmåla Karlman som en idiot. Han får skylla sig själv.”
”Okej, du måste agera efter din egen övertygelse.”
”För mig är det också viktigt att du verkligen förstår att jag inte har något med det här infama angreppet att göra.”
”Jag tror dig”, svarade Mikael.
”Dessutom — jag vill egentligen inte dra upp det nu, men det här aktualiserar vad vi redan har utbytt åsikter om. Det är viktigt att åter installera dig på Millenniums redaktion så att vi kan visa en enad front utåt. Så länge du är borta kommer skitsnacket att fortgå. Jag tror på Millennium och jag är övertygad om att vi kan vinna den här striden tillsammans.”
”Jag förstår din synpunkt, men nu är det min tur att vara oense med dig. Jag kan inte bryta kontraktet med Henrik och faktum är att jag inte vill bryta det. Du förstår, jag tycker faktiskt om honom. Och det här med Harriet…”
”Ja?”
”Jag förstår att det är jobbigt för dig och jag inser att Henrik har varit besatt av detta i många år.”