”Oss emellan — jag älskar Henrik och han är min mentor, men när det gäller Harriet har han varit besatt på gränsen till rättshaveri.”
”När jag började det här jobbet hade jag attityden att det var bortkastad tid. Men saken är den att vi mot all förmodan har hittat nytt material. Jag tror att vi står inför ett genombrott och att det kanske är möjligt att ge ett svar på frågan om vad som hände.”
”Du vill inte berätta vad det är ni har hittat?”
”Enligt kontraktet får jag inte diskutera detta med någon utan Henriks personliga medgivande.”
Martin Vanger lutade hakan mot handen. Mikael läste tvivel i hans ögon. Till sist fattade Martin ett beslut.
”Okej, i så fall är det bästa vi kan göra att så fort som möjligt reda ut gåtan om Harriet. Då säger jag så här: jag ger dig allt stöd jag kan så att du så fort som möjligt kan avsluta arbetet på ett tillfredsställande sätt och därefter återgå till Millennium.”
”Bra. Jag vill inte behöva slåss mot dig också.”
”Det behöver du inte göra. Du har mitt fulla stöd. Du kan vända dig till mig när du vill om du stöter på problem. Jag ska trycka till Birger ordentligt så att han inte lägger hinder i vägen på något sätt. Och jag ska försöka prata med Cecilia så att hon lugnar ned sig.”
”Tack. Jag måste få möjlighet att ställa frågor till henne och hon har ignorerat mina försök till samtal i en månad nu.”
Martin Vanger log plötsligt.
”Ni har kanske andra saker att reda ut. Men det lägger jag mig inte i.”
De skakade hand.
Lisbeth Salander hade under tystnad lyssnat till replikskiftet mellan Mikael och Martin Vanger. När Martin gått sträckte hon sig efter Hedestads-Kuriren och ögnade igenom artikeln. Hon lade ifrån sig tidningen utan någon kommentar.
Mikael satt tyst och funderade. Gunnar Karlman var född 1942 och hade följaktligen varit tjugofyra 1966. Han var också en av de personer som varit närvarande på ön då Harriet försvann.
Efter frukosten satte Mikael sin researchmedarbetare på att läsa in sig på polisutredningen. Han sållade materialet och gav henne pärmarna som fokuserade på Harriets försvinnande. Han gav henne alla bilder från broolyckan, samt den långa redigerade sammanställningen av Henriks privatspaningar.
Därefter gick Mikael över till Dirch Frode och lät honom formulera ett anställningskontrakt som innebar att Lisbeth anställdes som medarbetare för en månad framåt.
När han kom tillbaka till gäststugan hade Lisbeth flyttat ut till trädgården och satt försjunken i polisutredningen. Mikael gick in och värmde på kaffet. Han betraktade henne genom köksfönstret. Det verkade som om hon skummade genom utredningen och använde högst tio eller femton sekunder till varje sida. Hon bläddrade mekaniskt och Mikael blev förvånad över att hon slarvade med genomläsningen; det var motsägelsefullt eftersom hennes egen utredning var så kompetent. Han tog ut två koppar kaffe och gjorde henne sällskap vid trädgårdsbordet.
”Det du har skrivit om Harriets försvinnande skrevs innan du kom på att vi jagar en seriemördare.”
”Det stämmer. Jag antecknade sådant som jag tyckte var betydelsefullt, frågor jag ville ställa till Henrik Vanger och annat. Som du säkert märkt var det ganska ostrukturerat. Ända fram till nu har jag egentligen bara trevat i dunkel och försökt skriva en story — ett kapitel i biografin över Henrik Vanger.”
”Och nu?”
”Tidigare har all utredning fokuserat på Hedebyön. Nu är jag övertygad om att den här storyn började inne i Hedestad tidigare på dagen. Det förskjuter perspektivet.”
Lisbeth nickade. Hon funderade en stund.
”Det var starkt av dig att komma på det här med bilderna”, sa hon.
Mikael höjde ögonbrynen. Lisbeth Salander verkade inte vara en person som slösade med beröm och Mikael kände sig underligt smickrad. Å andra sidan — rent journalistiskt var det faktiskt en ovanlig bedrift.
”Det är din tur att fylla i detaljerna. Hur gick det med den där bilden som du jagade uppe i Norsjö?”
”Du menar att du inte kollade på bilderna i min dator?”
”Jag hade inte tid. Jag ville hellre läsa vad du hade för tankar och drog för slutsatser.”
Mikael suckade, startade sin iBook och klickade upp bildmappen.
”Det är fascinerande. Besöket i Norsjö var en framgång och en total besvikelse. Jag hittade bilden, men den säger inte mycket. Den där kvinnan, Mildred Berggren, hade sparat alla sina semesterbilder i ett album där hon prydligt klistrat in både stort och smått. Den bilden fanns med. Den var tagen med en billig färgfilm. Efter trettiosju år var kopian rätt blek med ett kraftigt gulstick, men hon hade kvar negativen i en skokartong. Jag fick låna alla negativ från Hedestad och har scannat in dem. Det här är vad Harriet såg.”
Han klickade upp en bild som hade dokumentnamnet [HARRIET/bd-19.eps].
Lisbeth förstod hans besvikelse. Hon såg en lätt ofokuserad bild tagen med vidvinkel som visade clowner i Barnens dag-tåget. I bakgrunden syntes hörnet av Sundströms herrmode. Ett tiotal personer stod på trottoaren i bakgrunden, mellan clownerna och fronten på den efterföljande lastbilen.
”Jag tror att det var den här personen hon såg. Dels därför att jag försökt triangulera vad hon tittade på med ledning av hur hennes ansikte var vänt — jag har ritat upp gatukorsningen exakt — och dels därför att det här är den enda personen som tycks titta rakt in i kameran. Alltså, han stirrade på Harriet.”
Det Lisbeth såg var en oskarp figur som stod lite bakom åskådarna, en bit in på tvärgatan. Han hade en mörk täckjacka med ett rött fält på axlarna och mörka byxor, möjligen jeans. Mikael zoomade in så att figuren fyllde hela skärmen från midjehöjd. Bilden blev omedelbart suddigare.
”Det är en man. Han är ungefär 1,80 lång, ordinär kroppsbyggnad. Han har mörkblont halvlångt hår och är slätrakad. Men det är omöjligt att urskilja ansiktsdragen eller ens uppskatta åldern. Han kan vara mellan tonåren och medelåldern.”
”Man kan manipulera bilden…”
”Jag har manipulerat bilden. Jag har till och med skickat en kopia till Christer Malm på Millennium som är en jävel på bildbehandling.” Mikael klickade upp en ny bild. ”Det här är det absolut bästa jag kan få fram. Kameran är helt enkelt för usel och avståndet för långt.”
”Har du visat bilden för någon? Folk kan känna igen kroppshållningen…”
”Jag har visat bilden för Dirch Frode. Han har ingen aning om vem personen är.”
”Dirch Frode är nog inte den mest alerta personen i Hedestad.”
”Nej, men det är honom och Henrik Vanger som jag jobbar åt. Jag vill visa bilden för Henrik innan jag börjar sprida den.”
”Han kanske bara är en åskådare.”
”Det är möjligt. Men i så fall förmådde han utlösa en märklig reaktion hos Harriet.”
Under den kommande veckan arbetade Mikael och Lisbeth med fallet Harriet i stort sett varje vaket ögonblick. Lisbeth fortsatte att läsa igenom utredningen och smattrade iväg fråga efter fråga som Mikael försökte besvara. Det kunde bara finnas en sanning och varje svävande svar eller oklarhet ledde till fördjupade resonemang. De ägnade en hel dag åt att granska tidsschemat för aktörerna under tiden för broolyckan.
Lisbeth Salander framstod efter hand som allt mer motsägelsefull för Mikael. Trots att hon bara skummade texterna i utredningen tycktes hon hela tiden fastna för de mest obskyra och motstridiga detaljerna.
De gjorde avbrott på eftermiddagarna, när hettan gjorde det olidligt i trädgården. Några gånger gick de ned och badade i kanalen eller promenerade upp till terrassen på Susannes Brokafé. Susanne betraktade plötsligt Mikael med viss demonstrativ kyla. Han insåg att Lisbeth såg ut som om hon knappt var lovlig och ändå uppenbarligen bodde hemma hos honom, vilket i Susannes ögon förvandlade honom till en medelålders gubbsjuk karl. Det kändes obehagligt.