Följaktligen var hon vagt irriterad på honom.
När de ätit en nattmacka strax innan hon gick och lade sig hade han plötsligt frågat henne om hon var en bra hacker. Till sin egen häpnad svarade hon spontant på frågan.
”Jag är förmodligen bäst i Sverige. Det finns kanske ytterligare två eller tre personer på ungefär min nivå.”
Hon tvekade inte om sanningshalten i sitt svar. Plague hade varit bättre än hon en gång i tiden, men hon hade gått om honom för länge sedan.
Däremot kändes det konstigt att säga orden. Hon hade aldrig gjort det tidigare. Hon hade aldrig ens haft någon utomstående att föra den sortens samtal med, och hon njöt plötsligt av att han tycktes imponerad av hennes kunskaper. Därefter hade han förstört känslan genom att ställa följdfrågan hur hon hade lärt sig hacking.
Hon visste inte hur hon skulle svara. Jag har alltid kunnat det. Istället hade hon gått och lagt sig utan att säga god natt.
För att ytterligare irritera henne tycktes inte Mikael reagera på att hon bara gick sin väg. Hon låg och lyssnade på hur han rörde sig inne i köket, plockade av och diskade. Han hade alltid varit uppe senare än hon, men nu var han tydligen också på väg till sängs. Hon hörde honom i badrummet och hur han gick in till sitt sovrum och stängde dörren. Efter en stund hörde hon knirrandet då han kröp ned i sängen, en halvmeter från henne, men på andra sidan väggen.
Under den vecka hon hade bott hos honom hade han inte flörtat med henne. Han hade jobbat ihop med henne, frågat efter hennes åsikt, slagit henne på fingrarna då hon tänkt fel och erkänt hennes poänger då hon tillrättavisat honom. Han hade tamejfan behandlat henne som en människa.
Hon insåg plötsligt att hon gillade Mikael Blomkvists sällskap och kanske till och med litade på honom. Hon hade aldrig litat på någon utom möjligen Holger Palmgren. Fast av helt olika skäl. Palmgren hade varit en förutsägbar do gooder.
Hon reste sig plötsligt och ställde sig vid fönstret och tittade rastlöst ut i mörkret. Det svåraste hon visste var att visa sig naken för en annan människa för första gången. Hon var övertygad om att hennes spinkiga kropp var frånstötande. Hennes bröst var patetiska. Hon hade inga höfter att tala om. I sina egna ögon hade hon inte särskilt mycket att erbjuda. Men bortsett från det var hon en helt vanlig kvinna, med precis samma lust och sexualdrift som alla andra. Hon stod kvar och funderade i nästan tjugo minuter innan hon beslutade sig.
Mikael hade lagt sig och slagit upp en roman av Sara Paretsky när han hörde dörrhandtaget och tittade upp på Lisbeth Salander. Hon hade virat sitt lakan runt kroppen och stod tyst i dörröppningen en stund. Hon såg ut som om hon funderade på något.
”Något på tok?” frågade Mikael.
Hon skakade på huvudet.
”Vad vill du?”
Hon gick fram till honom och tog hans bok och lade den på nattduksbordet. Sedan böjde hon sig ned och kysste honom på munnen. Tydligare än så kunde hennes avsikter inte visas. Hon kröp snabbt upp i hans säng och satte sig och tittade på honom med forskande ögon. Hon lade en hand på lakanet över hans mage. När han inte protesterade böjde hon sig ned och bet honom i en av hans bröstvårtor.
Mikael Blomkvist var fullständigt perplex. Efter några sekunder grep han tag i hennes axlar och sköt henne ifrån sig så att han kunde se hennes ansikte. Han såg inte oberörd ut.
”Lisbeth… jag vet inte om det här är en så bra idé. Vi ska jobba ihop.”
”Jag vill ha sex med dig. Och jag kommer inte att ha problem med att jobba ihop med dig för den sakens skull, men jag kommer att ha ett jävla problem med dig om du sparkar ut mig härifrån.”
”Men vi känner knappt varandra.”
Hon skrattade plötsligt, kort, nästan som en hostning.
”När jag gjorde min PU på dig kunde jag konstatera att du inte låtit sådant hindra dig tidigare. Du är tvärtom en sådan som aldrig kan hålla fingrarna borta från kvinnor. Vad är det för fel? Är jag inte tillräckligt sexig för dig?”
Mikael skakade på huvudet och försökte komma på något begåvat att säga. När han inte svarade drog hon av honom lakanet och satte sig grensle över honom.
”Jag har inga kondomer”, sa Mikael.
”Skit i det.”
När Mikael vaknade hade Lisbeth redan klivit upp. Han hörde henne dona med kaffepannan inne i köket. Klockan var strax före sju. Han hade bara sovit i två timmar och låg kvar och blundade.
Han blev inte klok på Lisbeth Salander. Inte vid något tillfälle hade hon ens med en blick antytt att hon var det minsta intresserad av honom.
”God morgon”, sa Lisbeth Salander från dörröppningen. Hon log faktiskt en aning.
”Hej”, sa Mikael.
”Vi har slut på mjölk. Jag åker upp till bensinmacken. De öppnar sju.”
Hon vände så snabbt att Mikael inte hann svara. Han hörde hur hon satte på sig skor och tog sin väska och mc-hjälm och försvann ut genom ytterdörren. Han slöt ögonen. Sedan hörde han ytterdörren öppnas igen och bara några sekunder senare var hon tillbaka i dörröppningen. Den här gången log hon inte.
”Det är bäst att du kommer och tittar”, sa hon med underlig röst.
Mikael var omedelbart på benen och drog på sig sina jeans. Under natten hade någon besökt gäststugan med en ovälkommen present. På bron låg ett halvt förkolnat kadaver av en styckad katt. Kattens ben och huvud hade skurits av, varefter kroppen hade flåtts och tarmar och magsäck tagits ut; resterna låg slängda intill kadavret, som tycktes ha stekts på en eld. Katthuvudet var intakt och hade placerats på sadeln till Lisbeth Salanders motorcykel. Mikael kände igen den rödbruna pälsen.
KAPITEL 22: Torsdag 10 juli
De åt frukost i trädgården under tystnad och utan mjölk i kaffet. Lisbeth hade plockat fram en liten Canon digitalkamera och fotograferat det makabra arrangemanget innan Mikael hämtat en sopsäck och städat bort det. Han hade placerat katten i bagageluckan på sin lånade bil, men var inte säker på vad han borde göra med kadavret. Rimligen borde han göra en polisanmälan om djurplågeri, möjligen olaga hot, men han var osäker på hur han skulle förklara varför hotet hade skett.
Vid halv nio promenerade Isabella Vanger förbi på väg över bron. Hon såg dem inte eller låtsades inte se dem.
”Hur mår du?” frågade Mikael slutligen Lisbeth.
”Bra.” Hon tittade förbryllat på honom. Okej då. Han vill att jag ska vara upprörd. ”När jag hittar den jäveln som plågat ihjäl en oskyldig katt bara för att ge oss en varning så kommer jag att använda ett basebollträ.”
”Du tror att det är en varning?”
”Har du någon bättre förklaring? Och det betyder något.”
Mikael nickade. ”Vad som än är sanningen i den här historien så har vi oroat någon tillräckligt mycket för att den personen ska göra något riktigt galet. Men det finns ett annat problem också.”
”Jag vet. Det här är ett djuroffer i stil med 1954 och 1960. Men det verkar inte rimligt att en mördare som var aktiv för femtio år sedan smyger omkring och lägger torterade djurkadaver på din tröskel.”