”Men vem var det då?”
De slog upp Mikaels iBook och ägnade den följande timmen åt att än en gång detaljgranska alla människor som syntes på bilderna från olyckan på bron.
”Jag kan inte tänka mig annat än att alla människor i byn måste ha varit nere och tittat på uppståndelsen. Det var september. De flesta har på sig jackor eller tröjor. Det finns bara en person som har långt blont hår och ljus klänning.”
”Cecilia Vanger syns på väldigt många bilder. Hon tycks röra sig fram och tillbaka. Mellan husen och folket som tittar på olyckan. Här pratar hon med Isabella. Här står hon tillsammans med prästen Falk. Här är hon med Greger Vanger, mellanbrodern.”
”Vänta”, sa Mikael plötsligt. ”Vad har Greger i handen?”
”Något fyrkantigt. Det ser ut som en låda av något slag.”
”Det är ju en Hasselbladare. Han hade också en kamera.”
De spelade upp bilderna ytterligare en gång. Greger syntes på flera bilder, men var ofta skymd. På en bild syntes det tydligt att han hade en fyrkantig låda i handen.
”Jag tror att du har rätt. Det är en kamera.”
”Vilket betyder att vi måste ge oss ut på ny bildjakt.”
”Okej, vi lämnar det så länge”, sa Lisbeth Salander. ”Låt mig formulera en hypotes.”
”Var så god.”
”Vad sägs om att någon i den yngre generationen känner till att någon i den äldre generationen var en seriemördare men inte vill att det ska komma ut. Familjens heder och allt det där. Det skulle betyda att det är två personer inblandade men att de inte samarbetar. Mördaren kan vara död sedan länge medan vår plågoande bara vill att vi ska lägga ned allting och åka hem.”
”Jag har tänkt på det”, svarade Mikael. ”Men varför i så fall lägga en styckad katt på vår bro? Det är en direkt referens till morden.” Mikael knackade på Harriets bibel. ”Återigen en parodi på lagen om brännoffer.”
Lisbeth Salander lutade sig bakåt och tittade upp mot kyrkan medan hon eftertänksamt citerade Bibeln. Det lät som om hon pratade för sig själv.
”Och han skall slakta ungtjuren inför Herrens ansikte; och Arons söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i dess stycken.”
Hon tystnade och blev plötsligt medveten om att Mikael betraktade henne med ett spänt ansiktsuttryck. Han slog upp inledningen till Leviticus.
”Kan du vers 12 också?”
Lisbeth var tyst.
”Och han skall…” började Mikael och nickade åt henne.
”Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger på altarets eld.” Hennes röst var iskall.
”Och nästa vers?”
Hon reste sig plötsligt.
”Lisbeth, du har fotografiskt minne”, utbrast Mikael häpet. ”Det är därför du läser sidorna i utredningen på tio sekunder.”
Reaktionen var nästan explosiv. Hennes blick naglade fast Mikael med sådant ursinne att han häpnade. Sedan fylldes hennes ögon med förtvivlan och hon vände sig plötsligt om och sprang mot grinden.
”Lisbeth”, ropade Mikael häpet efter henne.
Hon försvann upp för landsvägen.
Mikael bar in hennes dator, kopplade på larmet och låste ytterdörren innan han gav sig iväg och letade efter henne. Han hittade henne tjugo minuter senare på en brygga nere i småbåtshamnen, där hon satt och doppade fötterna i vattnet och rökte en cigarett. Hon hörde honom komma ut på bryggan och han såg hennes axlar stelna till en aning. Han stannade två meter ifrån henne.
”Jag vet inte vad jag gjorde för fel, men det var inte min mening att göra dig upprörd.”
Hon svarade inte.
Han gick fram och satte sig bredvid henne och lade försiktigt sin hand på hennes axel.
”Snälla Lisbeth, prata med mig.”
Hon vred huvudet och tittade på honom.
”Det finns inget att prata om”, sa hon. ”Jag är ett freak helt enkelt.”
”Jag skulle vara glad om jag hade hälften så bra minne som du.”
Hon kastade cigarettfimpen i vattnet.
Mikael satt tyst en lång stund. Vad ska jag säga? Du är en helt vanlig tjej. Det gör väl inget om du är lite annorlunda. Vad har du för självbild egentligen?
”Jag har tyckt att du varit annorlunda ända sedan den första sekund jag såg dig”, sa han. ”Och vet du en sak? Det var mycket länge sedan jag spontant tyckte så väldigt bra om någon från första stund.”
Några barn kom ut från en stuga på andra sidan hamnen och kastade sig i vattnet. Eugen Norman, målaren som Mikael ännu inte växlat ett enda ord med, satt på en stol utanför sitt hus och sög på en pipa och betraktade Mikael och Lisbeth.
”Jag vill väldigt gärna vara din vän, om du vill ha mig som vän”, sa Mikael. ”Men det måste du bestämma. Jag går tillbaka till stugan och sätter på mera kaffe. Kom hem när du känner för det.”
Han reste sig och lämnade henne i fred. Han hade bara hunnit halvvägs upp för backen då han hörde hennes steg bakom sig. De gick tillbaka tillsammans utan att säga något.
Hon hejdade honom just när de kom fram till stugan.
”Jag höll på att formulera en tanke… Vi pratade om att allting är en parodi på Bibeln. Visserligen styckade han en katt, men jag antar att det var svårt att få tag på en oxe. Men han följer grundstoryn. Jag undrar…”
Hon tittade upp mot kyrkan.
”… och de skola stänka blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet …”
De gick över bron och upp till kyrkan och såg sig omkring. Mikael kände på kyrkporten, den var låst. De vandrade runt en liten stund och tittade på gravstenarna på måfå och kom till kapellet som stod en bit ned mot vattnet. Helt plötsligt spärrade Mikael upp ögonen. Det var inte ett kapell utan en gravkrypta. Ovanför dörren kunde han läsa det uthuggna namnet Vanger och en strof på latin, som han inte visste vad den betydde.
”Att till tidens ände vila”, sa Lisbeth Salander.
Mikael tittade på henne. Hon ryckte på axlarna.
”Jag såg den strofen någonstans”, sa hon.
Mikael gapskrattade plötsligt. Hon stelnade till och såg först ilsken ut, men insåg att han inte skrattade åt henne utan åt det dråpliga i situationen och slappnade av.
Mikael kände på porten. Den var låst. Han funderade en stund och sa till Lisbeth att slå sig ned och vänta på honom. Mikael gick över till Anna Nygren och knackade på. Han förklarade att han ville titta närmare på familjen Vangers gravkapell och undrade var Henrik förvarade nyckeln. Anna såg tveksam ut men gav med sig då Mikael påminde om att han arbetade direkt för Henrik. Hon hämtade nyckeln från hans skrivbord.
Så fort Mikael och Lisbeth slog upp porten visste de att de haft rätt. Stanken av bränt kadaver och förkolnade rester låg tung i luften. Men kattplågaren hade inte gjort någon brasa. I ett hörn stod en blåslampa av det slag som skidåkare använder för att valla skidorna. Lisbeth plockade upp sin digitalkamera ur en ficka i jeanskjolen och tog några bilder. Hon tog blåslampan med sig.
”Det kan bli bevismaterial. Han kanske har lämnat fingeravtryck”, sa hon.
”Visst, vi kan be alla i familjen Vanger att lämna fingeravtryck”, sa Mikael sarkastiskt. ”Det skulle vara roande att se dig försöka få Isabellas.”
”Det finns sätt”, svarade Lisbeth.
Det var gott om blod på golvet och där fanns också en bultsax som de förmodade hade använts för att klippa av katthuvudet.