Strategerna har också kopplat samman mordet på Viola Fernandez och försöket att spränga Penelope Fenandez lägenhet med det förestående attentatet.
Brigaden anses vara den farligaste och mest militanta grupperingen på den yttersta vänsterkanten. Daniel Marklund hör till Brigadens innersta krets. Han greps när han försökte ta sig in i Penelope Fernandez lägenhet och enligt strategerna kan han mycket väl vara samma person som angrep kommissarie Joona Linna och hans tekniker.
Göran Stone ler när han hänger på sig den tunga skyddsvästen:
– Nu ska vi plocka de där fega jävlarna.
Anders Westlund skrattar utan att kunna dölja sin nervositet:
– Fan vad jag hoppas att de gör motstånd så att jag får sterilisera en kommunist en gång för alla.
Saga Bauer tänker på när Daniel Marklund greps utanför Penelope Fernandez lägenhet. Hennes chef Verner Zandén bestämde att Göran Stone skulle leda förhöret. Han inledde aggressivt för att provocera fram en reaktion, vilket bara ledde till att Marklund krävde juridiskt ombud och teg under hela förhöret.
Bildörren öppnas och Roland Eriksson kommer in med en burk Coca-Cola och en påse skumbananer och sätter sig.
– Fan, jag kommer att skjuta om jag ser ett vapen, säger Roland stressat. Det går så jävla fort, det är bara att skjuta …
– Vi gör som vi har sagt, säger Göran Stone. Men blir det eldstrid så behöver inte verkselden riktas mot benen …
– In med den i munnen, skriker Roland.
– Ta det lugnt nu, säger Göran.
– Min brorsas ansikte är …
– Vi vet, Roland, vad fan, avbryter Anders stressat.
– En jävla brandbomb i ansiktet, fortsätter Roland. Efter elva operationer så kan han …
– Klarar du av det här? avbryter Göran med skarp röst.
– Ja, för fan, svarar Roland snabbt.
– Gör du det?
– Det är lugnt.
Roland tittar ut genom fönstret och skrapar snabbt med tumnageln på locket till en snusdosa.
Saga Bauer öppnar dörren och släpper in lite luft i bilen. Hon håller med om att det är rätt tillfälle för insatsen. Det finns ingenting att vänta på. Men samtidigt skulle hon vilja begripa kopplingen till Penelope Fernandez. Hon förstår inte vad Penelope har för roll bland vänsterextremisterna och varför systern mördades. Det är för många oklarheter. Hon skulle behöva förhöra Daniel Marklund före insatsen, se honom i ögonen och ställa direkta frågor. Hon har försökt förklara det för sin chef, sagt att det kanske inte finns någon kvar att förhöra efter tillslaget.
Det är fortfarande min förundersökning, tänker Saga när hon lämnar bilen och går ut i den kvava hettan på trottoaren.
– Insatsstyrkan går in här, här och här, repeterar Göran Stone och pekar på ritningarna över byggnaden. Vi står här och blir kanske tvungna att gå in genom teatern …
– Vart fan tog Saga Bauer vägen? frågar Roland.
– Hon fegade väl ur och fick lite mens, flinar Anders.
30
Smärtan
Joona Linna och Nathan Pollock parkerar på Hornsgatan, tittar hastigt på den dåliga datorutskriften med bilden av Daniel Marklund. De lämnar bilen, går snabbt rakt över den trafikerade gatan och in genom dörren till en liten teater.
Teater Tribunalen är en fri teatergrupp – med inkomstrelaterade biljettpriser – som har gjort uppsättningar av allt från Orestien till Det kommunistiska manifestet.
Joona och Nathan fortsätter hastigt nedför den breda trappan och fram till den kombinerade bardisken och biljettkassan. En kvinna med svartfärgat, rakt hår och en silverring i näsan ler mot dem. De nickar båda vänligt tillbaka, men fortsätter bara förbi utan ett ord.
– Söker ni någon? ropar hon när de börjar gå uppför trappan av metall.
– Ja, svarar Pollock nästan ljudlöst.
De kommer in i ett stökigt kontor med en kopieringsapparat, skrivbord och anslagstavla med pressklipp. Framför en dator sitter en smal man med tovigt hår och en otänd cigarett hängande i munnen.
– Hej Richard, säger Pollock.
– Vem är du? frågar mannen förstrött och vänder sedan blicken mot skärmen igen.
De fortsätter in i skådespelarnas loger, med prydligt upphängda kläder, sminkbord och badrum.
En bukett rosor står i en vas på ett bord.
Pollock blickar runt och pekar sedan ut riktningen. De går rakt fram till en ståldörr med texten ”Elcentral”.
– Härinne ska det vara, säger Pollock.
– I elskåpet på en teater?
Pollock svarar inte, utan dyrkar snabbt upp låset. De tittar in i ett trångt utrymme med elmätare, proppskåp och en massa flyttkartonger. Lampan i taket fungerar inte, men Joona klättrar in över kartongerna, trampar på pappkassar med gamla kläder och hittar en ny dörr bakom upphängda förlängningssladdar. Han öppnar dörren och fortsätter in i en gång med nakna betongväggar. Nathan Pollock följer efter. Luften är dålig och syrefattig härinne. Det luktar sopor och fuktig jord. Avlägsen musik hörs, en svårfångad baktakt. På golvet ligger ett flygblad som föreställer den marxistiske gerillaledaren Che Guevara med en brinnande stubin från huvudet.
– Brigaden har gömt sig här i ett par år, säger Pollock lågt.
– Jag borde ha tagit med mig lite kaffebröd.
– Lova att du är försiktig.
– Jag är bara orolig för att Daniel Marklund inte ska vara här.
– Det är han, det verkar han nästan alltid vara.
– Tack för hjälpen, Nathan.
– Det är kanske bäst att jag följer med in ändå? säger Pollock. Du har bara ett par minuter på dig, när Säpo stormar lokalerna kan det bli farligt.
Joonas grå ögon smalnar men hans röst är mjuk när han säger:
– Jag ska bara hälsa på.
Nathan återvänder till teatern och hostar när han försvinner och drar igen dörrarna efter sig. Joona står stilla en sekund, ensam i den tomma gången, drar sedan fram sin pistol, kontrollerar att magasinet är fullt och sätter tillbaka den i hölstret igen. Han fortsätter fram till ståldörren i slutet av korridoren. Dörren är låst och det går ett par dyrbara sekunder när han dyrkar upp låset.
I den blå färgen på dörren har någon ristat ”brigaden” med mycket små bokstäver. Hela ordet är inte längre än två centimeter.
Joona trycker ner handtaget, öppnar försiktigt och möts av hög, skärande musik.
Det låter som en elektroniskt bearbetad version av Jimi Hendrix låt Machine Gun. Musiken dränker alla andra ljud, de skrikande gitarrtonerna har en drömsk, framböljande takt.
Joona stänger dörren efter sig och fortsätter halvspringande in i en lokal som är full av bråte. Staplade böcker och gamla tidningar når upp till taket.
Det är nästan mörkt, men Joona förstår att travarna bildar ett system av gångar i rummet, en labyrint som leder till nya dörrar.
Han går snabbt genom passagen, kommer in i ett blekt ljussken, fortsätter framåt, gången delar sig och han svänger åt höger, men vänder sig sedan snabbt runt.
Han tyckte att han såg någonting, en hastig rörelse.
En skugga som försvann bort i ögonvrån.
Han är inte säker.
Joona går framåt, men stannar till vid hörnet och försöker se någonting. En naken glödlampa gungar i sin sladd från taket. Genom musiken hör Joona plötsligt ett vrål, en människa som skriker bakom dämpande väggar. Han stannar till, går tillbaka en bit och blickar in i en trång gång där en trave magasin har vält från sidan och ligger över golvet.
Joona har börjat få ont i huvudet, tänker att han borde äta någonting, att han borde ha tagit med sig något, några bitar mörk choklad skulle räcka.