– Joona har bara hittat ett handavtryck och resterna från ett fotografi.
– Och du fick … tillsammans med honom fick du fram informationen om att Penelope Fernandez lever och är jagad. Jag säger inte att det bara var hans förtjänst, men …
– Det här är ju helt jävla sjukt, skriker Saga och rafsar ner alla papper på golvet. Hur fan kan ni sitta och berömma honom, han fick ju för fan inte vara där, han fick inte ens veta att Daniel Marklund var …
– Men nu gjorde han det, avbryter Verner.
– Det är för helvete helt jävla hemligstämplat material, fortsätter hon med hög röst.
– Saga, säger Verner strängt. Du skulle inte heller vara där!
– Nej, men annars hade allt …
Hon tystnar tvärt.
– Kan vi fortsätta samtalet nu? frågar Verner.
Hon ser på sin chef en stund innan hon vänder sig till Carlos och säger:
– Förlåt, jag är ledsen för att jag blev arg.
Hon böjer sig ner och börjar plocka upp de nerrivna papperen från golvet. Hennes panna är full av ilskna, röda prickar. Carlos ber henne att låta dem ligga, men Saga plockar upp alla, ordnar dem och lägger dem på bordet igen.
– Jag är hemskt ledsen, upprepar hon.
Carlos harklar sig och vänder sig sedan försiktigt till henne:
– Vi hoppas ändå att Joona Linnas insats, eller vad man nu kallar det för, ska göra att ni vill släppa in honom i utredningen, säger han.
– Men allvarligt talat, säger Saga till sin chef. Jag vill inte vara negativ, men jag fattar inte varför vi ska släppa in Joona i vår utredning, vi behöver inte honom. Ni pratar om genombrott, men jag tycker inte …
– Jag kan hålla med Saga, säger Joona långsamt. Jag är säker på att ni hade hittat både handavtrycket och hörnet från fotografiet utan min hjälp.
– Kanske det, säger Verner.
– Får jag gå nu? frågar Saga sin chef med samlad röst och reser sig upp.
– Men vad ni inte känner till, fortsätter Joona stadigt. Det är att Björn Almskog i hemlighet kontaktade Carl Palmcrona samma dag som Viola mördades.
Det blir fullständigt tyst i rummet. Saga sätter sig försiktigt på stolen igen. Verner lutar sig fram, låter tankarna sjunka in och harklar sig sedan:
– Skulle Carl Palmcronas och Viola Fernandez död ha någonting med varandra att göra? frågar han med sin djupa, vibrerande bas.
– Joona? säger Carlos för att få ett svar.
– Ja, de två dödsfallen har ett samband, bekräftar han.
– Det här är större än vad vi trodde, nästan viskar Verner. Det här är stort …
– Bra jobbat, säger Carlos med ett uppjagat leende.
Saga Bauer har lagt armarna i kors, blickar ned i golvet och de små röda prickarna börjar återigen synas på hennes panna.
– Joona, säger Carlos och harklar sig försiktigt. Jag kan inte köra över Petter, han fortsätter att leda vår förundersökning, men jag kan tänka mig att låna ut dig till Säpo.
– Vad säger du, Saga? frågar Joona.
– Det blir perfekt, svarar Verner snabbt.
– Jag är förundersökningsledare, säger Saga, reser sig från stolen och lämnar rummet.
Verner ursäktar sig och följer henne.
Joonas grå ögon glänser isigt. Carlos sitter kvar på sin stol, harklar sig och säger sedan:
– Hon är ung och du får försöka … jag menar, var lite schysst, ta hand om henne.
– Jag tror att hon kan ta hand om sig själv, svarar Joona kort.
38
Saga Bauer
Saga Bauer tänker på Carl Palmcrona och hinner bara vända bort ansiktet en aning. Hon ser slaget lite för sent. Det kommer från sidan. En ganska låg krok som passerar över hennes vänstra axel och träffar henne på örat och kinden. Hon vacklar till. Huvudskyddet har hamnat snett igen, hon ser nästan ingenting men förstår att ett andra slag är på väg, sänker därför hakan och skyddar ansiktet med båda händerna. Det är en tung träff som följs av ännu ett slag mot hennes övre revben. Hon snubblar bakåt, in mot repen. Ringdomaren rusar fram, men Saga har redan glidit ur fällan. Hon rör sig åt sidan, in mot ringens mitt och hinner samtidigt bedöma sin motståndare: Svetlana Krantz från Falköping, en bred kvinna i fyrtioårsåldern, med sluttande axlar och Guns N’ Roses emblem tatuerat på skuldran. Svetlana andas med öppen mun, jagar efter med dunsande steg, tror att hon ska kunna vinna på knockout. Saga rinner mjukt bakåt – virvlar som ett höstlöv över marken. Det är så enkelt att boxas, tänker hon och känner en plötslig glädje fylla bröstet. Saga Bauer tvärstannar och ler så stort att hon håller på att tappa tandskyddet. Hon vet att hon är överlägsen, men hade egentligen inte tänkt slå ut Svetlana. Hon hade bestämt sig för att vinna på poäng. Men när hon hörde Svetlanas kille ropa att hon skulle mosa ansiktet på den blonda lilla fittan ändrade hon sig.
Svetlana rör sig för snabbt över golvet, hennes högra hand är ivrig, lite för ivrig. Hon är så sugen på att vinna över Saga att hon inte längre följer samspelet, utan har redan bestämt sig för att avsluta med ett eller flera raka högerslag. Hon tror att Saga är tillräckligt omtöcknad för att hon utan problem ska kunna hamra in slagen rakt igenom garden. Men Saga Bauer är inte försvagad, utan tvärtom mycket fokuserad. Hon dansar lite på stället, inväntar den framrusande motståndaren, håller upp handskarna framför ansiktet som om hon bara ville försvara sig. Men vid precis rätt tillfälle gör hon en överraskande axel- och fotkombination så att hon med ett snett steg framåt glider ut ur angriparens linje. Saga hamnar vid sidan av, men får med sig all rörelsekraft i ett kroppsslag, rakt mot den andras solarplexus.
Hon känner kanten av Svetlanas bröstskydd genom sin handske när kroppen bara viker sig framåt. Nästa slag missar lite, Saga träffar själva hjässan, men det tredje är så rent det kan bli, underifrån, rakt över munnen och mycket hårt.
Svetlanas huvud välter bakåt. Svett och snor stänker i slagriktningen. Det mörkblå tandskyddet fladdrar iväg. Svetlanas knän viker sig och hon dunsar handlöst i golvet, rullar runt ett varv och blir liggande en stund innan hon börjar röra på sig igen.
Efter matchen står Saga Bauer i damernas omklädningsrum och känner hur kroppen sakta lugnar sig. Hon har en egendomlig smak i munnen, en blandning av blod och klister. Hon var tvungen att använda tänderna för att få bort textiltejpen kring handskarnas snörning. Luckan till plåtskåpet där hon har sina kläder står öppen, hänglåset ligger på bänken. Hon ser sig i spegeln och torkar snabbt bort några tårar. Det svider och dunkar i näsan efter den hårda träffen som motståndaren fick in. Hon hade haft tankarna på annat i början av matchen, samtalet med chefen och chefen på Rikskriminalpolisen och beslutet om att hon och Joona Linna skulle samarbeta.
På skåpsluckan sitter ett klistermärke med texten ”Södertälje Rockets” och en bild på en raket som mest ser ut som en arg haj.
Händerna darrar när Saga drar av sig shortsen, suspensoaren och trosorna, det svarta linnet och behån med bröstskydden. Huttrande går hon in i det kaklade duschrummet och ställer sig i ett av båsen. Vattnet sköljer över nacken och ryggen. Hon tvingar bort tankarna från Joona och spottar några strängar blodblandad saliv i golvbrunnen.
När hon kommer tillbaka till omklädningsrummet befinner sig ett tjugotal kvinnor där. De har återvänt efter ett pass Ki-jympa. Saga märker inte hur de andra kvinnorna hejdar sig och får något alldeles blankt i blicken vid åsynen av henne. Saga Bauer är mycket vacker. På ett sätt som får betraktaren att vekna, att bli alldeles svag inombords. Kanske är det släktskapet med sagotecknaren John Bauer som leder tankarna till en älva eller en fe. Hennes ansikte är nätt och symmetriskt, helt osminkat, ögonen är stora och blå som en sommarhimmel. Saga Bauer är en och sjuttio lång och finlemmad trots blodfyllda muskler och blåmärken. De flesta skulle nog gissa att hon var balettdansös om de såg henne nu och inte elitboxare och kommissarie på Säkerhetspolisen.