I sista stund hade Joona återvänt till herrtoaletten och tagit ryggsäcken som tryckts in bakom vattentanken till en toalett. Det var bara ett infall. Han kunde inte förstå varför problemlösaren skulle vilja gömma en tom ryggsäck om han lämnade pistolen och magasinen helt synliga i ett handfat.
Han hostar igen, öppnar ryggsäcken av grov nylon och tittar ner i den. Väskan är inte helt tom. Den innehåller tre olika pass och en kort attackkniv med färskt blod på klingan.
Vem har du skurit? frågar sig Joona.
Han tittar på kniven igen, den vita klingan av sintrat metallpulver, blodet som börjat koagulera, och sedan blickar han ut över området igen, på ambulanserna och människorna på andra sidan ambassadens grindar. En kvinna med sönderbränd klänning ligger på en bår och håller en annan kvinna i handen. En äldre man med sotfläckar i pannan står och talar i telefon med helt tom blick.
Joona förstår sitt misstag, släpper ryggsäcken och den blodiga kniven till marken och springer fram till grinden, skriker åt vakten att släppa ut honom.
Han rusar ut från ambassadområdet, förbi några kollegor, kliver över plastbanden som spärrar av området, tränger sig utan ett ord förbi journalisterna och fortsätter rakt ut på vägen. Han ställer sig mitt framför den gula ambulansen som är på väg bort från området.
– Har ni undersökt såret på armen? ropar han samtidigt som han håller upp sin legitimation.
– Vad säger du? frågar ambulansföraren.
– Den bombskadade patienten har en skada på axeln och jag …
– Det är knappast prioriterat med tanke på …
– Jag måste titta på skadan, avbryter Joona.
Ambulansföraren är på väg att protestera igen, men något i Joonas röst får honom att ändra sig, att bara göra som han säger.
Joona går runt bilen och öppnar de bakre luckorna. Mannen på båren har hela ansiktet täckt av kompresser, syrgas kopplad till näsan och slemsug till munnen. En av ambulansmännen klipper snabbt upp den svarta jackan och skjortan på patienten och blottar såret i axeln.
Det är ingen skottskada, det är utan tvekan gjort med en kniv, ett djupt sticksår.
Joona lämnar ambulansen, avsöker hastigt området och möter Sagas blick mellan människor och bilar. Hon håller en plastmugg med vatten i handen, men så fort hon ser hans ögon slänger hon ifrån sig muggen och skyndar efter honom.
– Han kommer undan igen, säger han för sig själv. Han får inte komma undan.
Joona blickar runt, tänker på att han alldeles nyss, när han rusade ut från ambassaden, såg Penelope Fernandez gå utmed stängslet till Japans ambassad, hon hade en filt om axlarna och svängde in på Gärdesgatan.
– Ta ett gevär, ropar Joona och börjar springa.
Han följer staketet, svänger till höger, blickar runt, men kan inte se Penelope eller problemlösaren någonstans.
En kvinna låter sina smäckra dalmatiner springa fritt på gräsytan bortom Italienska kulturinstitutet.
Joona rusar utmed en lysande vit fasad, han drar fram sin pistol och tänker på att problemlösaren räddades ut från den rökfyllda ambassaden tillsammans med alla andra.
Saga ropar något bakom honom, men han hör inte, hans hjärta slår för snabbt, det brusar inne i hans huvud.
Han ökar på stegen ytterligare, springer i riktning mot ett litet skogsparti och hör plötsligt ett pistolskott. Han snubblar ner i ett dike, fortsätter uppför en backe och rusar in mellan träden.
Nya pistolskott avlossas, knallarna är korta och vassa.
Joona vräker sig igenom täta grenar och kommer ut på den solbelysta gräsytan. Trehundra meter bort ser han Penelope under en björk, hon rör sig långsamt. En man sitter mot stammen med hängande huvud. Penelope hukar framför honom, men plötsligt händer det något. Hon rycks framåt och faller sedan baklänges. Mannen håller en pistol riktad mot henne. Springande höjer Joona sitt vapen och siktar på honom, men avståndet är alldeles för långt. Han stannar, håller sin pistol med båda händerna när problemlösaren skjuter Penelope i bröstet med två snabba skott. Hon slås omkull och blir liggande på rygg. Joona springer. Problemlösaren är trött, men höjer vapnet igen mot henne. Joona avfyrar ett skott, men träffar ingenting. Han springer närmare och ser Penelope sparka med benen för att komma undan. Problemlösaren tittar upp på Joona, men riktar sedan blicken mot Penelope igen. Han ser henne i ögonen och siktar med pistolen på hennes ansikte. Ett skott går av. Joona hör den kraftiga knallen bakom sig. Det viner till bredvid hans högra öra och i samma sekund skvätter en kaskad av blod ut bakom problemlösaren. Blodet slår upp på björkens vita stam. Den helmantlade kulan har gått rakt igenom problemlösarens bröstben och hjärta. Joona fortsätter framåt och siktar oavbrutet på honom. Ett andra skott hörs och Joona ser den redan döda mannen skälva till när kulan går in i hans bröst bara någon centimeter ovanför det första ingångshålet. Joona sänker pistolen, vänder sig om och ser Saga Bauer stå i skogsbrynet med ett prickskyttegevär mot axeln. Hennes midjelånga, ljusa hår skimrar i solstrimmorna genom lövverket och hennes ansikte är fortfarande koncentrerat när hon sänker geväret.
Penelope reser sig, flyttar sig hostande bort, ut i solskenet. Hon stirrar på den döde mannen. Joona fortsätter fram till problemlösaren, sparkar undan pistolen och känner på hans hals för att vara helt säker på att han är död.
Penelope knäpper av sig skyddsvästen och låter den falla i gräset. Joona går fram till henne. Hon tar ett steg mot honom och ser ut som om hon ska svimma. Han lägger armarna om henne och känner hennes trötthet när hon vilar kinden mot hans bröst.
87
Villospåret
Mannen med det bortsprängda ansiktet på herrtoaletten på Tysklands ambassad avled bara en timme efter ankomsten till sjukhuset. Han identifierades som Dieter Gramma, kulturattachéns sekreterare. Vid den yttre besiktningen hittade chefsobducenten Nils Åhlén tejprester på hans kläder, märken och sår på handlederna och halsen som tydde på att han varit bunden vid tillfället för explosionen. När också den inledande brottsplatsundersökningen var färdig och inspelningarna från bevakningskameran analyserade kunde förloppet rekonstrueras ganska exakt: Efter att ha kommit till sitt kontor på ambassadens andra våning öppnade Dieter Gramma sin dator och tog emot e-post. Han svarade inte på något brev, men markerade tre av dem med flaggor. Sedan gick han till lunchrummet, värmde upp espressomaskinen och fortsatte till herrtoaletten. Han skulle precis öppna dörren till ett av båsen när han upptäckte att en man med ansiktet dolt i en rånarluva stod framför spegeln vid handfaten.
Den svartklädde mannen var den skottskadade problemlösaren som med sitt tyska pass hade tagit sig in på ambassaden för att fly från polisen, få en frist.
Problemlösaren bedömde hastigt Dieter Grammas kroppskonstitution via spegeln innan han helt sakligt tejpade över bevakningskamerans lins. Dieter Gramma fick antagligen inte fram många ord innan problemlösaren tryckte en pistol mot hans bröst, tvingade ner honom på knä och tejpade över hans mun. Problemlösaren bytte sedan sin svarta jacka mot Dieter Grammas kavaj, surrade honom därefter hukande vid vattenledningarna, med ryggen mot bevakningskameran. Han drog fram sin kniv och förde in den dubbelslipade knivspetsen genom skotthålet i jackan och tryckte den sedan djupt in i Dieter Grammas vänstra axel.
Smärtan, rädslan och endorfintillströmningen gjorde antagligen Dieter Gramma så förvirrad att han inte riktigt förstod vad som sedan skedde. Problemlösaren klippte av en bit ståltråd med en tång, la den runt Dieter Grammas hals och vred ihop den. Genom denna ögla drog han en längre stållina, tog fram en Spränghandgranat 2000, fäste linans ena ände i granaten, drog sedan ut sprinten, men höll grepen nere med handen. Om han hade släppt taget om grepen så skulle den omedelbart ha fjädrat upp och tre sekunder senare skulle granaten ha exploderat.