„Var blev alla av på en gång?“ frågade jag.
Pojken prasslade i buskarna.
„Vet inte ni det?“
„Hur skulle jag kunna veta det?“
„Och jag vet inte heller, hur ni kan veta det. Hur ni kan veta nåt om Huger…“
„Om Huger…“ sade jag. „Huger känner jag till helt och hållet av en tillfällighet. Men om er vet jag ingenting. Hur ni lever här, vad ni sysslar med… Vad är det, du har för dig nu?“
„Säkringen har gått sönder.“
„Kom då här med den, så lagar jag den. Varför är du så rädd för mig? Liknar jag nån skitgubbe?“
„De har kört på arbete allesamman,“ sade pojken.
„Det är sent, arbetet börjar här. Det är redan dags att äta middag, och här går man först nu till arbetet… Vet du, var hotell Olympic ligger?“
„Det är klart, jag vet det.“
„Visar du mig vägen dit?“
Pojken dröjde med svaret.
„Nej,“ sade han.
„Varför inte?“
„Skolan slutar snart. Då måste jag gå hem.“
„Jaså, på det viset!“ sade jag. „Det betyder, att du skolkar? Eller, som vi brukade säga, du skubbar? Och i vilken klass går du?“
„Tredje.“
„Jag har också gått i tredje en gång i tiden.“
Han stack fram ur buskarna.
„Och sen?“
„Sen gick jag i fjärde.“
Jag reste mig.
„Jaha. Du vill inte tala med mig, du vill inte visa mig vägen och du är våt i byxorna, så nu går jag in till mig. Vad glor du på? Du vill inte ens tala om för mig, vad du heter…“
Han glodde tigande på mig och andades igenom munnen. Jag gick fram till honom. Den krämfärgade tamburen var fördärvad, och, såsom det föreföll mig, oåterkalleligen. Den stora kolsvarta fläcken på väggen hade inte en tanke på att torka bort. Någon skall få på pälsen i dag, tänkte jag. Jag kom till att trampa på snörhärvan. Jag tog opp den. Snörets ena ände var fästad i värdinnans dörrhandtag. Jaså, tänkte jag, vi förstår oss på sådant med. Jag knöt opp snöret och stoppade härvan i fickan.
I arbetsrummet tog jag fram ett blankt papper ur skrivbordslådan och uppställde ett telegram till Marija: „Lyckligt ankommen. Andra Förstadsgatan sjuttioåtta. Jag kysser dig. Ivan.“ I vägvisaren fann jag numret till telegrafexpeditionen, ringde in telegrammet och ringde sedan på nytt opp Riemaier. Riemaier svarade inte nu heller. Då tog jag på kavajen, såg mig i spegeln, räknade mina pengar och skulle just gå ut, när jag märkte, att dörren till vardagsrummet stod på glänt och ett öga kikade genom springan. Jag hade förstås ingenting märkt. Jag granskade uppmärksamt min kostym framifrån, begav mig till badrummet och visslande ägnade jag en stund åt att dammsuga mig själv. När jag kom tillbaka till arbetsrummet, försvann ögonblickligen det slokörade huvud, som hade stuckit in igenom den halvöppna dörren; bara fettsprutans silverfärgade rör stack fortfarande fram. Sittande i fåtöljen öppnade jag och stängde i tur och ordning alla tolv skrivbordslådorna inberäknat lönnfacken; först därefter sneglade jag på nytt emot dörren. Pojken stod på tröskeln.
„Jag heter Len,“ meddelade han.
„Hej på dig, Len,“ sade jag förstrött. „Jag heter Ivan. Kom in. Jag har faktiskt redan bestämt mig för att äta middag. Har du ätit middag än?“
„Nä.“
„Det var bra. Stick iväg och fråga mor om du får lov, så går vi.“
„Det är för tidigt,“ sade han.
„Hur så för tidigt? För att äta middag?“
„Nä, för att gå… dit. Skolan slutar inte förrän om tjuge minuter.“
Han teg igen.
„Och så är kanaljen med snoddarna där.“
„En skitgubbe?“ frågade jag.
„Ja,“ sade Len. „Ska ni säkert gå ut med det samma?“
„Ja, jag ska gå ut,“ sade jag och tog opp snöret ur fickan. „Se, här har du, ta det. Men tänk, om din mor hade kommit ut först?“
Han ryckte på axlarna.
„Ifall ni säkert ska gå ut,“ sade han, „får jag då sitta här hos er ett litet tag?“
„Visst, sitt du här.“
„Och här är ingen annan?“
„Nej, här är ingen.“
Han kom i alla fall inte fram till mig för att ta härvan, men tillät mig gå fram till honom och till och med ta honom i örat. Örat var verkligen kallt. Jag klappade honom lätt, sköt fram honom till bordet och sade:
„Sitt så länge du vill. Jag kommer inte så snart tillbaka.“
„Jag ska ta mig en lur här,“ sade Len.
Tredje kapitlet
Hotell Olympic hade femton våningar i rött och svart. Halva torget framför upptogs av parkerade bilar; mitt på torget höjde där sig ur en liten blomsterplantering ett monument, som föreställde en man med stolt högburet huvud. Jag slog en lov runt statyn och upptäckte, att mannen var mig bekant. Förvirrad stannade jag opp och synade honom närmare. Utan tviveclass="underline" i en löjlig, gammalmodig kostym och med handen stödd på en obegriplig apparat, som jag hade tagit för en fortsättning på den abstrakta sockeln, var det Vladimir Sergejevitj Jurkovskij, som stod på torget framför hotell Olympic med föraktfullt ihopknipna ögon riktade mot oändligheten. På sockeln stod med gyllene bokstäver inskriften
Vladimir Jurkovskij, 5 december, Vågens år.
Jag trodde det inte, ty detta var fullkomligt omöjligt. Över sådana som Jurkovskij brukade man inte resa några minnesmärken. Medan de levde tilldelade man dem mer eller mindre ansvarsfulla befattningar, man hedrade dem vid jubileer, och de valdes till akademiledamöter. De tilldelades ordnar och erhöll internationella priser. Och när de dog — eller omkom — skrev man böcker om dem, citerade dem och åberopade sig på deras arbeten; men ju längre tiden gick, desto mer sällan inträffade detta, och slutligen glömde man bort dem. De försvann ur hågkomst och blev kvar enbart i böcker. Vladimir Sergejevitj hade varit vetenskapsgeneral och en underbar människa. Men det går inte an att resa minnesmärken över alla generaler och alla underbara människor, i synnerhet inte i länder, de aldrig hade haft att göra med direkt, och i städer, de på sin höjd hade rest igenom, om de alls hade varit där… Och detta Vågens år hade Jurkovskij inte ens varit general. I mars hade han tillsammans med Dauge slutfört utforskningen av den Amorfa Fläcken på Uranus, en bombsond hade exploderat i vårt vattentäta arbetsrum, och alla hade blivit träffade; när vi hade återvänt till planeten i september, hade Jurkovskij varit översållad med syrenfärgade utslag; han hade varit ilsken och sagt, att nu skulle han få sig sitt lystmäte på simning och solbad; sedan skulle han ta itu med projektet på en ny bombsond, för den gamla hade varit skräp… Jag såg mig om emot hotellet. Det återstod mig endast att dra slutsatsen, att stadens liv stod i en hemlighetsfull och särdeles stark förbindelse med den Amorfa Fläcken på Uranus. Eller hade stått… Jurkovskij log högdraget. Skulpturen var på det hela taget välgjord, men jag förstod inte, vad det var, Jurkovskij stödde sig på. Någon bombsond liknade denna apparat då inte…
Någonting väste till invid örat. Jag vred på huvudet och steg ofrivilligt till sidan. Vid sidan om mig stod där en lång, mager karl och glodde slött på sockeln; ifrån halsen till fötterna var han täckt av något slags grå dräkt, och på huvudet bar han en klumpig, kubformig hjälm. En glasskiva med små hål i täckte mannens ansikte. Ur hålen strömmade där i takt med andningen pelare av rök. Det utmärglade ansiktet bak glasplattan dröp av svett, och ideligen ryckte det i kinderna. Först tog jag honom för en främling, sedan tänkte jag, att det var en kurgäst, som hade föreskrivits särskilda behandlingar; först därpå gick det opp för mig, att det var en konstifik.