”Men det finns en annan sak som jag inte riktigt begriper”, insisterade Holmberg. ”Hur kommer Bjurman in i historien överhuvudtaget? Du säger att det var han som satte igång hela historien genom att kontakta Zalachenko och be honom döda Salander … men varför skulle han göra det?”
Mikael tvekade en lång stund.
”Min gissning är att han anlitade Zalachenko för att röja undan Lisbeth Salander. Avsikten var att hon skulle hamna i det där lagret i Nykvarn.”
”Han var hennes förvaltare. Vad skulle han ha för motiv att röja henne ur vägen?”
”Det är komplicerat.”
”Förklara.”
”Han hade ett jävligt bra motiv. Han hade gjort något som Lisbeth kände till. Hon var ett hot mot hela hans framtid och välstånd.”
”Vad hade han gjort?”
”Jag tror att det är bäst att Lisbeth själv får förklara orsaken.”
Han mötte Holmbergs blick.
”Låt mig gissa”, sa Sonja Modig. ”Bjurman hade gjort något mot sin skyddsling.”
Mikael nickade.
”Ska jag gissa på att han utsatt henne för någon form av sexuellt övergrepp?”
Mikael ryckte på axlarna och avstod från kommentarer.
”Du känner inte till tatueringen på Bjurmans mage?”
”Tatuering?”
”En amatörmässig tatuering med ett budskap tvärs över hela magen … Jag är ett sadistiskt svin, ett kräk och en våldtäktsman. Vi har grubblat över vad det handlade om.”
Mikael gapskrattade plötsligt.
”Vad är det?”
”Jag har funderat över vad Lisbeth gjorde för att hämnas. Men hör ni … det här vill jag inte diskutera med er, av samma skäl som tidigare. Det handlar om hennes integritet. Det är Lisbeth som har blivit utsatt för ett brott. Det är hon som är offret. Det är hon som ska avgöra vad hon vill berätta för er. Sorry.”
Han såg nästan urskuldande ut.
”Våldtäkter ska polisanmälas”, sa Sonja Modig.
”Jag håller med. Men den här våldtäkten ägde rum för två år sedan och Lisbeth har ännu inte pratat med polisen om saken. Vilket antyder att hon inte ämnar göra det. Jag kan vara hur oense som helst med henne i sakfrågan men det är hon som bestämmer. Dessutom …”
”Ja?”
”Hon har ingen större orsak att anförtro sig åt polisen. Sist hon försökte förklara vilket svin Zalachenko var blev hon inspärrad på mentalsjukhus.”
Förundersökningsledaren richard Ekström hade fjärilar i magen då han strax före nio på fredagsmorgonen bad spaningsledaren Jan Bublanski att slå sig ned på andra sidan skrivbordet. Ekström satte glasögonen till rätta och strök sig över det välansade hakskägget. Han upplevde situationen som kaotisk och hotfull. Under en månads tid hade han varit förundersökningsledaren som jagat Lisbeth Salander. Han hade vitt och brett beskrivit henne som en sinnessjuk och allmänfarlig psykopat. Han hade läckt information som skulle ha gynnat honom i en framtida rättegång. Allt hade sett så bra ut.
Det hade inte rått någon tvekan i hans sinne om att Lisbeth Salander verkligen var skyldig till trippelmord och att rättegången skulle ha blivit en promenadseger, en ren propagandaföreställning med honom själv i huvudrollen. Sedan hade allting gått på tok och helt plötsligt satt han med en helt annan mördare och ett kaos som inte tycktes ha någon ände. Förbannade Salander.
”Ja, det här var ju en jobbig soppa vi har hamnat i”, sa han. ”Vad har du fått fram på morgonen?”
”Det har gått rikslarm på Ronald Niedermann, men han är fortfarande på fri fot. Han är just nu bara lyst för mordet på polisman Gunnar Andersson, men jag antar att vi även bör lysa honom för de tre morden här i Stockholm. Du kanske kan ordna en presskonferens.”
Bublanski lade till förslaget om en presskonferens på pin kiv. Ekström hatade presskonferenser.
”Jag tror att vi avvaktar med presskonferens just nu”, sa Ekström snabbt.
Bublanski såg noga till att han inte log.
”Det här är ju i första hand en sak för Göteborgspolisen”, förtydligade Ekström.
”Nåja, vi har Sonja Modig och Jerker Holmberg på plats i Göteborg och har inlett ett samarbete …”
”Vi avvaktar med presskonferens till dess att vi vet mer”, avgjorde Ekström med skarp röst. ”Det jag vill veta är hur säker du är på att Niedermann verkligen är inblandad i morden här i Stockholm.”
”Som polis är jag övertygad. Däremot ligger vi inte så bra till i bevisläget. Vi har inga vittnen till morden och det finns ingen riktigt bra teknisk bevisning. Magge Lundin och Sonny Nieminen från Svavelsjö MC vägrar uttala sig och låtsas att de aldrig hört talas om Niedermann. Däremot åker han dit för mordet på polisman Gunnar Andersson.”
”Just det”, sa Ekström. ”Det är polismordet som är intressant just nu. Men säg mig … finns det något som tyder på att Salander i alla fall är inblandad i morden på något sätt? Kan man tänka sig att hon och Niedermann gemensamt har utfört morden?”
”Det tvivlar jag på. Och jag skulle nog inte ventilera den teorin offentligt.”
”Men hur är hon då inblandad?”
”Det här är en extremt komplicerad historia. Precis som Mikael Blomkvist påstod från början handlar det om den här figuren Zala … Alexander Zalachenko.”
Vid namnet Mikael Blomkvist ryste åklagare Ekström synbart.
”Zala är en avhoppad och uppenbarligen samvetslös rysk lönnmördare från det kalla kriget, fortsatte Bublanski. Han kom hit på 1970-talet och blev Lisbeth Salanders pappa. Han har hållits under armarna av en fraktion inom Säpo som har mörkat då han begått brott. En polis på Säpo såg också till att Lisbeth Salander spärrades in på en barnpsykiatrisk klinik då hon var 13 år och hotade att spräcka hemligheten om Zalachenko.”
”Du förstår att detta är en aning svårsmält. Det är knappast en historia vi kan gå ut med. Om jag förstått saken rätt så är allt detta om Zalachenko kvalificerat hemliga uppgifter.”
”Inte desto mindre är det sanningen. Jag har dokumentation.”
”Kan jag få titta på den.”
Bublanski sköt över mappen med polisutredningen från 1991. Ekström betraktade eftertänksamt stämpeln som angav att dokumentet var en kvalificerat hemlig uppgift och diarienumret som han på en gång identifierade som tillhörande Säkerhetspolisen. Han bläddrade snabbt igenom den närmare hundra sidor tjocka pappersbunten och läste några stycken på måfå. Till sist lade han rapporten åt sidan.
”Vi måste försöka tona ned det här en smula så att situationen inte helt glider oss ur händerna. Lisbeth Salander spärrades alltså in på dårhus därför att hon försökte döda sin far … den här Zalachenko. Och nu har hon slagit en yxa i huvudet på sin pappa. Det måste i alla fall rubriceras som dråpförsök. Och hon måste gripas för att ha skjutit Magge Lundin i Stallarholmen.”
”Du får gripa vem du vill, men jag skulle gå försiktigt fram om jag var du.”
”Det kommer ju att bli en skandal av enorma mått om hela den här historien med Säpo läcker ut.”
Bublanski ryckte på axlarna. Hans arbetsbeskrivning bestod i att utreda brott, inte att hantera skandaler.
”Den här jäveln från Säpo, Gunnar Björck. Vad vet vi om hans roll?”
”Han är en av huvudaktörerna. Han är sjukskriven för diskbråck och bor nere i Smådalarö för tillfället.”
”Okej … vi håller tyst om Säpo så länge. Nu handlar det om ett polismord och inget annat. Vår uppgift är inte att skapa förvirring.”
”Det blir nog svårt att tysta ned.”
”Hur menar du?”
”Jag har skickat Curt Svensson för att plocka in Björck till förhör.” Bublanski tittade på sitt armbandsur. ”Det torde ske ungefär just nu.”
”Vad?”
”Jag hade egentligen planerat att själv få nöjet att åka ned till Smådalarö, men det här polismordet har kommit emellan.”
”Jag har inte gett något tillstånd att gripa Björck.”