”Räcker det?” frågade han. ”Det är allt jag har.”
Hovmästaren höjde ett ögonbryn. Han hade tydligt hört att mannen hade fler mynt. Samtidigt hade det varit en lång dag, och han hade inte lust att bråka. Det var lika bra att låta mannen äta så att de sedan kunde bli av med honom så fort som möjligt. Hovmästaren gjorde tecken till tjänsteflickan vid soppan.
”Ge honom en skål”, sa han.
Hon slevade upp en ordentlig portion i en träskål och ställde ned den framför nykomlingen tillsammans med en bit skorpartat bröd.
Kusken tittade på borden runtomkring. Många av människorna som satt där hade ölsejdlar framför sig. Det var inget ovanligt med det. Öl var relativt billigt, och godsherren ville att bönderna skulle få något att dricka till maten. Det stod ett fat bakom serveringsbordet, och det droppade långsamt från kranen. Kusken nickade mot det.
”Kan jag få öl också?” sa han strävt.
Hovmästaren sträckte lite på sig. Han tyckte inte om hur den här mannen betedde sig. Han hade betalat för maten, men det var en liten summa och han hade redan fått väldigt mycket för pengarna.
”Det kostar extra”, sa han. ”Två pennig till.”
Kusken muttrade och började gräva på nytt i sin börs. Det verkade inte göra honom det minsta generad att plocka fram fler mynt trots att han nyss sagt att han inte hade några. Han lade pengarna på bordet, och hovmästaren nickade mot en annan man bakom disken.
”Ge honom en sejdel”, sa han.
Kusken tog soppan, brödet och ölet och vände sig om utan ett ord.
”Tack så mycket”, sa hovmästaren syrligt, men den blonde mannen struntade i honom. Han banade sig fram mellan borden och studerade personerna som satt där. Hovmästaren blickade efter honom. Det var uppenbart att kusken letade efter någon, och lika uppenbart att det var någon han helst ville slippa.
Tjänaren som hade tappat upp ölet kom fram till hovmästaren. ”Han kommer att ställa till med problem”, sa han lågt.
Hovmästaren nickade. ”Hoppas att han sticker när han har ätit. Ge honom inget mer, även om han erbjuder sig att betala.”
Tjänaren muttrade något och nickade innan han vände sig mot en bonde som kommit fram med sin familj och nu kastade hoppfulla blickar mot soppgrytan.
”Kom bara, Jem! Här finns soppa till både dig och din familj. Ät så att du blir stor och stark!”
Kusken höll skålen och sejdeln högt för att inte stöta emot någon och styrde stegen mot paviljongens utkant, där han satte sig nära det stora godsets sandstensväggar. Han satt ensam vid det sista bordet och var vänd så att han skulle se nykomlingar så fort de kom in. Han började äta, men eftersom hans blick hela tiden gled till paviljongens framsida spillde han en hel del soppa i skägget och över kläderna.
Han tog några stora klunkar öl, men fortsatte att spana över träsejdelns kant. När han ställde ned den återstod bara en centimeter. En tjänsteflicka som gick runt och samlade upp tomma tallrikar stannade och tittade ned i sejdeln. Eftersom den var nästan tom sträckte hon sig mot den, men kusken hejdade henne och grep tag om hennes handled med sådan kraft att hon flämtade till.
”Låt den vara”, befallde han. ”Jag är inte färdig!”
Hon slet till sig handen och grimaserade mot honom. ”Du var mig en hårdhänt typ. Drick upp dina sista droppar öl, då!”
Hon gick argt iväg och kastade en sista ilsken blick över axeln. Hon rynkade pannan. En gestalt med mantel och huva stod alldeles bakom kuskens stol. Hon hade inte sett honom komma. Ena stunden var ingen alls i närheten av kusken. Sedan stod den mantelklädde mannen plötsligt där, som om han hade rest sig ur marken. Hon skakade på huvudet. Det var förstås omöjligt. Men när hon funderade närmare på den spräckliga grågröna manteln ändrade hon sig. Det var en spejarmantel, och det ryktades att spejarna hade övernaturliga krafter — att de kunde dyka upp ur tomma intet och försvinna utan ett spår.
Spejaren stod alldeles bakom kuskens stol. Än så länge hade den surmulne mannen ingen aning om att han var där. Huvan kastade en skugga över nykomlingens ansikte och allt som syntes var ett stålgrått skägg. Sedan drog han bak huvan så att ett bistert ansikte med mörka ögon och grått, tovigt hår i samma färg som skägget blottades.
Samtidigt hade han fiskat upp en tung, lång kniv, och nu lade han mjukt flatsidan mot kuskens axel så att mannen kunde se den ur ögonvrån.
”Vänd dig inte om.”
Kusken stelnade till och satt käpprak på sin bänk. Han började vända sig om för att se mannen bakom sig. Spejaren knackade knivbladet mot mannens axel, lite hårdare den här gången.
”Vänd dig inte om, sa jag.”
Tonfallet var bestämt, och nu blev vissa av människorna vid de närmaste borden medvetna om vad som pågick. Det låga sorlet dog ut och en djup tystnad lade sig när fler och fler fick syn på spejaren. Alla ögon riktades mot det innersta bordet, där kusken satt som förstenad.
Någon kände igen den gråspräckliga manteln och den långa kniven.
”Det är en spejare.”
När kusken hörde det sjönk han ihop lite och fick ett plågat uttryck i ansiktet.
”Du är Henry Wheeler”, sa spejaren.
Nu såg den storvuxne mannen vettskrämd ut. Han skakade häftigt på huvudet så att det skvätte saliv från läpparna.
”Nej! Jag heter Henry Carrier! Du har fått tag på fel person! Jag svär!”
Spejarens läppar kröktes i vad som kunde ha varit ett leende. ”Wheeler… Carrier. Det spelar ingen roll. Du borde ha bytt ut Henry också.”
”Jag vet inte vad du pratar om!” spottade kusken fram. Han började vända sig mot sin angripare, men knivbladet piskades än en gång mot hans axel.
”Jag sa ju att du inte ska vända dig om!”
”Vad vill du?” frågade kusken med gäll röst. De som betraktade dem var övertygade om att mannen mycket väl visste vad den bistre spejaren ville.
”Det kanske du själv kan berätta?”
”Jag har inte gjort något! Jag vet inte vem den där Wheeler är, men det är inte jag! Jag lovar dig, du har hittat fel kille! Låt mig vara!”
Han försökte låta myndig, men misslyckades grovt. Det lät inte som om han kände sig oskyldigt anklagad, utan snarare som om han tyngdes av skuldkänslor och bad om nåd. Spejaren var tyst i några sekunder. Sedan sa han två ord.
”Värdshuset Lindormen.”
Nu gick det inte alls att ta miste på mannens skyldiga, skräckslagna blick.
”Minns du, Henry? Värdshuset Lindormen. I landskapet Anselm. För arton månader sedan. Du var där, eller hur?”
”Nej!”
”Och namnet Jory Ruhl — säger det dig någonting, Henry? Det var han som ledde ert gäng, inte sant?”
”Jag har aldrig hört talas om någon Jory Ruhl!”
”Det tror jag faktiskt att du har!”
”Nej, det har jag inte! Jag har aldrig varit på Lindormen och har ingenting med…”
Den store mannen avbröt sig när han insåg att han var på väg att förklara sig själv skyldig.
”Du var inte där och hade ingenting med… med vad då att göra, Henry?”
”Inget! Jag har inte gjort något! Du vränger ord. Jag var inte där! Jag vet ingenting om vad som hände!”
”Pratar du kanske om branden som du och Ruhl anstiftade på värdshuset? Minns du att en kvinna dog i den branden? En kurir. Hon kom ut ur byggnaden. Men ett barn blev kvar därinne. Inte för att barnet var särskilt betydelsefullt — det var bara en bondflicka. Jag misstänker att du inte bryr dig det minsta om bondflickor.”
”Du hittar på!” tjöt Wheeler.
Spejaren var obeveklig. ”Men kuriren tyckte inte att hon var oviktig. Eller hur? Hon gick tillbaka in i den brinnande byggnaden för att rädda henne. Hon knuffade ut barnet genom ett fönster på övre våningen innan taket rasade över henne så att hon dog. Nu minns du, va?”