— Ni ser att jag inte överdriver, sa Karlsson, den hunden kan verkligen allt.
— Sss, sa Kirre och flyttade undan sin stol från pölen, det där kan väl varenda jycke göra. Men låt’en prata lite, det blir nog svårare, haha!
Karlsson vände sig till valpen.
— Tycker du det är svårt att prata, Ahlberg?
— Visst inte, sa Ahlberg. Bara när jag röker cigarr. Lillebror och Gunilla och Krister riktigt hoppade till, för det lät precis som om det var valpen som pratade. Men Lillebror tänkte, att det var nog Karlsson som hade något knep för sig. Och det var bra, för Lillebror ville ha en vanlig hund och inte en som kunde prata.
— Snälla Ahlberg, sa Karlsson, kan du inte berätta lite ur hundens liv för alla våra vänner…och Kirre?
— Gärna det, sa Ahlberg.
Och så satte han i gång att berätta.
— Jag var på bio häromkvällen, sa han och hoppade lekfullt omkring Karlsson.
— Jaså, var du på bio, sa Karlsson.
— Ja, och det satt två hundloppor bredvid mig i samma bänk, sa Ahlberg.
— Gjorde det, sa Karlsson.
— Ja, och när vi kom ut på gatan efteråt, så hörde jag, att den ena loppan sa till den andra: ’Ska vi gå hem eller ska vi åka hunn?’
Alla barnen tyckte, att det var en bra föreställning, även om det kanske inte var så mycket trollerier just. Det var bara Kirre som satt där och såg mallig ut.
— Säg åt honom att han bakar lite bullar också, sa han hånfullt.
— Vill du baka ett par bullar, Ahlberg, frågade Karlsson.
Ahlberg gäspade och la sig ner på golvet.
— Nä, det kan jag inte, sa han.
— Haha, det var väl det jag kunde tro, sa Kirre.
— Nä, för jag har ingen jäst hemma, sa Ahlberg. Alla barnen tyckte så mycket om Ahlberg. Men Kirre fortsatte att vara dum.
— Låt honom flyga istället då, sa han. Det behöver man ingen jäst till.
— Vill du flyga, Ahlberg, frågade Karlsson.
Det verkade nästan som om Ahlberg sov, men han svarade i alla fall, när Karlsson talade till honom.
— Nog kan jag flyga för all del, sa han. Men då får du flyga också, för jag har lovat min mamma att aldrig gå till väders ensam.
— Kom här då, lille Ahlberg, sa Karlsson och lyfte upp valpen i sin famn.
Och sekunden efteråt flög de, Karlsson och Ahlberg. Först steg de mot taket och for ett par varv runt taklampan, och sedan bar det iväg rätt ut genom fönstret. Då blev till och med Kirre blek av häpnad.
Alla barnen rusade till fönstret och stod där och såg Karlsson och Ahlberg sväva bort över hustaken. Men Lillebror skrek förtvivlad:
— Karlsson, Karlsson, kom tillbaka med min hund! Det gjorde Karlsson. Han kom snart tillbaka och satte ner Ahlberg på golvet. Ahlberg ruskade på sig, och han såg så förvånad ut, så man skulle kunna tro, att det var hans livs första flygfärd.
— Ja, sen var det slut för idag, sen har vi inget mer att bjuda på, sa Karlsson. Men det har du, sa han och gav Kirre en liten knuff.
Kirre förstod inte vad han menade.
— Kola, sa Karlsson.
Och Kirre tog fram sin påse och gav Karlsson hela påsen, fast först tog han en kola ur den åt sig själv.
— Maken till glupsk pojke, sa Karlsson. Sedan såg han sig ivrigt omkring.
— Var är burken för välgörande ändamål, frågade han.
Gunilla gick efter den. Hon tänkte, att nu bjuder nog Karlsson på en kola i alla fall, när han har så många. Men det gjorde inte Karlsson. Han tog asken och räknade hungrigt alla kolorna.
— Femton, sa han. Räcker till kvällsmat! Hejsan hoppsan, jag måste hem och äta kvällsmat!
Och så försvann Karlsson ut genom fönstret.
Alla barnen måste gå hem, Gunilla och Krister också. Lillebror och Ahlberg blev ensamma, och det tyckte Lillebror var riktigt skönt. Han tog valpen i sin famn och satt och viskade med honom. Och valpen slickade honom i ansiktet, och sedan sov han. Det hördes små snusande ljud från honom, när han sov.
Men sedan kom mamma upp från tvättstugan, och då blev allt så förfärligt sorgligt. Mamma trodde inte alls, att Ahlberg inte hade någonstans att bo. Hon ringde till det där telefonnumret, som stod på halsbandet, och berättade, att hennes pojke hade tagit vara på en liten svart pudelvalp.
Lillebror stod bredvid telefonen med Ahlberg i famnen, och han viskade hela tiden:
— Käre gode Gud, gör så att det inte är deras valp! Men det var deras valp.
— Älskling, sa mamma, när hon hade lagt på luren. Det är en pojke som heter Staffan Ahlberg, som rår om Bobby.
— Bobby, frågade Lillebror.
— Ja, han heter så, valpen. Staffan har gråtit hela eftermiddagen. Och han kommer och hämtar Bobby klockan sju.
Lillebror sa inget, men han blev lite vitare i ansiktet, och hans ögon såg så blanka ut. Han kramade valpen och viskade i hans öra, när inte mamma hörde det:
— Lilla Ahlberg, jag vill att du skulle vara min hund.
Men klockan sju kom Staffan Ahlberg och hämtade sin valp. Då låg Lillebror inne på sin säng och grät som om hjärtat ville brista.
8
Karlsson går på födelsedagskalas
Nu hade det blivit sommar, skolan slutade, och Lillebror skulle fara till mormor. Men först var det något mycket viktigt, som skulle hända. Lillebror skulle fylla åtta år. Å, han hade väntat på den födelsedan så länge…nästan ända sedan han fyllde sju! Det var märkvärdigt, vad det var långt mellan födelsedagarna, nästan lika långt som mellan jularna.
Kvällen före födelsedagen hade han en liten pratstund med Karlsson.
— Jag ska ha födelsedagskalas, sa Lillebror. Gunilla och Krister ska komma till mig, och vi ska ha bordet dukat här inne i mitt rum …
Lillebror tystnade och såg dyster ut.
— Jag skulle så gärna vilja bjuda dig också, sa han, men…
Mamma var ju så arg på Karlsson på Taket. Det var nog inte lönt att komma och be att få bjuda honom på födelsedagskalas.
Men Karlsson plutade ut med underläppen värre än någonsin.
— Jag är inte me’, om jag inte får vara me’, sa han. Jag ska väl också ha nånting roligt!
— Ja, ja, du får komma, sa Lillebror hastigt. Han skulle tala med mamma — det fick gå hur det ville. Han kunde inte ha födelsedagskalas utan Karlsson.
— Vad får vi att äta, frågade Karlsson, när han hade tjurat färdigt.
— Tårta förstås, sa Lillebror. Jag får en födelsedagstårta med åtta ljus på.
— Jaså, sa Karlsson. Du, jag har ett förslag!
— Vad då, frågade Lillebror.
— Kan du inte be din mamma att du får åtta tårtor och ett ljus istället?
Lillebror trodde inte, att mamma skulle gå med på det.
— Får du några bra presenter då, frågade Karlsson.
— Det vet jag inte, sa Lillebror.
Han suckade. Nog visste han, vad han önskade sig — mer än någonting annat på jorden. Men det skulle han inte få.
— Nån hund får jag nog inte så länge jag lever, sa han. Men jag får förstås en massa andra presenter. Så jag ska vara glad ändå och inte tänka på nån hund på hela dan, det har jag bestämt mig för.
— Nä, och så har du ju mig, sa Karlsson. Och jag skulle tro, att det smäller lite högre än en hunn!
Han la huvet på sned och tittade på Lillebror.
— Jag undrar just vad du ska få för presenter, sa han. Jag undrar, om du ska få nån kola? I så fall tycker jag, att den ska gå direkt till välgörande ändamål.
— Ja, om jag får nån kolapåse, så ska du få den, sa Lillebror.
Han kunde göra vad som helst för Karlsson, och nu skulle de ju dessutom skiljas åt.
— Karlsson, i övermorgon ska jag resa till mormor och bli där hela sommaren, sa Lillebror.
Karlsson såg först lite trumpen ut, men sedan sa han viktigt: