— Jag ska också resa till min mormor. Hon är mycket mormorigare än din.
— Var bor hon, din mormor, frågade Lillebror.
— I ett hus, sa Karlsson. Trodde du, att hon var ute och sprang hela nätterna?
Sedan blev det inte mycket talat mer om Karlssons mormor eller om Lillebrors födelsedagspresenter eller någonting, för klockan var mycket, och Lillebror måste gå och lägga sig, så att han skulle orka vakna i rättan tid på sin födelsedag.
De där minuterna, när man låg och väntade, att dörren skulle öppnas och de allihop skulle komma in — med födelsedagsbricka och presenter och alltihop — det var nästan mer än man kunde stå ut med. Lillebror kände, hur det riktigt ilade i magen av spänning.
Men nu kom de, nu stämde de upp ’Ja, må han leva’ där utanför, nu öppnades dörren, och där var de allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan.
Lillebror satte sig kapprak upp i sängen, och hans ögon tindrade.
— Har den äran, älskade Lillebror, sa mamma. Allihop sa ’Har den äran’ åt honom. Och där var tårtan med de åtta ljusen, och på brickan låg presenterna.
Flera stycken presenter. Fast kanske inte riktigt så många som han brukade få på sina födelsedagar. Det var inte mer än fyra paket, hur Lillebror än räknade dem. Men pappa sa:
— Det kan ju komma fler presenter framåt dan. Man behöver ju inte få allihop på morron.
Och Lillebror var så glad för sina fyra paket. Det var en färglåda och en leksakspistol och en bok och ett par nya blåbyxor han fick, och han tyckte om alltihop. Vad de var snälla, både mamma och pappa och Bosse och Bettan! Ingen hade så snäll mamma och pappa eller så snälla syskon som han.
Han sköt ett par skott med sin pistol, och det smällde bra. Och hela familjen satt på hans sängkant och hörde på, å, vad han tyckte om dem allesammans!
— Tänk, att det har gått åtta år sen den här lilla knatten kom till världen, sa pappa.
— Ja, sa mamma, vad tiden går! Minns du, vad det regnade i Stockholm den dan?
— Mamma, jag är ju född här i Stockholm, sa Lillebror.
— Ja, visst är du det, sa mamma.
— Men Bosse och Bettan, dom är födda i Malmö?
— Ja, det är dom.
— Och du, pappa, du är född i Göteborg, har du sagt.
— Ja, jag är Göteborgsunge, sa pappa.
— Och vad är du född, mamma?
— I Eskilstuna, sa mamma.
Lillebror slog häftigt armarna om halsen på henne.
— Det var väl en fenominal tur, att vi träffades allihop!
Det tyckte de allesammans. Och så sjöng de ’Ja må han leva’ en gång till för Lillebror, och han sköt med sin pistol, och det smällde kolossalt.
Han hann skjuta med pistolen många gånger under dagens lopp, medan han väntade på att det skulle bli tid för födelsedagskalaset. Och han hann fundera ganska mycket över det där pappa hade sagt…att det kunde komma fler presenter framåt dan. Ett kort, lyckligt ögonblick undrade han, om det kanske ändå skulle ske ett underverk och han skulle få en hund, men så förstod han ju, att det var omöjligt. Och han grälade på sig själv, för att han kunde få för sig någonting så dumt — han hade ju bestämt, att han inte skulle tänka på någon hund på hela födelsedan utan vara glad ändå.
Och Lillebror var glad. Frampå eftermiddan började mamma duka så fint inne i hans rum. Hon satte en hel massa blommor på bordet och de bästa, skära kopparna — tre stycken.
— Mamma, det ska vara fyra koppar, sa Lillebror.
— Varför då, sa mamma förvånad.
Lillebror svalde. Han var tvungen att tala om, att han hade bjudit Karlsson på Taket, fast mamma skulle förstås inte tycka om det.
— Karlsson på Taket kommer också, sa Lillebror och såg stadigt mamma in i ögonen.
— Åååå, sa mamma, åååå! Men det må vara hänt, eftersom det är din födelsedag.
Hon klappade Lillebror över den ljusa huvudknoppen.
— Så mycket barnsliga påhitt du har, Lillebror. Man skulle inte tro, att du fyller åtta…hur gammal är du egentligen?
— Jag är en man i mina bästa år, sa Lillebror värdigt. Och det är Karlsson också.
Födelsedagen sniglade sig fram. Nu var det ganska mycket ’framåt dan’, men ändå hade han inte sett till några fler presenter.
Till sist fick han en i alla fall. Bosse och Bettan, som inte hade fått sommarlov än, kom hem från skolan. Och de stängde in sig i Bosses rum. Lillebror fick inte följa med. Han hörde, att de fnissade där inne, och de prasslade med papper. Lillebror var så nyfiken, att han kunde spricka.
Efter en lång stund kom de ut, och Bettan skrattade och räckte honom ett paket. Lillebror blev så glad och tänkte genast slita upp papperet. Men då sa Bosse:
— Du ska läsa versen, som står på, först.
De hade skrivit med stora tryckbokstäver för att Lillebror skulle kunna läsa själv, och han läste:
Lillebror stod alldeles stilla och alldeles tyst.
— Ta opp paketet nu vetja, sa Bosse. Men Lillebror kastade det på golvet, och tårarna kom sprutande ur hans ögon.
— Nej, men Lillebror, vad är det, ropade Bettan.
— Blev du lessen, sa Bosse, alldeles olycklig. Bettan slog armarna om Lillebror.
— Förlåt oss, vi bara skojade, förstår du. Lillebror vred sig häftigt lös. Tårarna strömmade över hans kinder.
— Ni visste ju, snyftade han, ni visste ju, att det var en levande hund jag ville ha, och då behövde ni väl inte retas.
Han rusade ifrån dem in i sitt rum och kastade sig på sängen. Bosse och Bettan följde efter, och mamma kom springande. Men Lillebror brydde sig inte om dem. Han grät så att han skakade. Nu var hela födelsedagen förstörd. Han hade ju bestämt, att han skulle vara glad, fastän han inte fick någon hund, men när de kom och gav honom en sammetshund… Gråten steg till riktig jämmer, när han tänkte på det, och han borrade ner ansiktet i kudden så djupt han kunde. Mamma och Bosse och Bettan stod omkring sängen och var också ledsna.
— Jag måste ringa till pappa och be, att han går från kontoret lite tidigare, sa mamma.
Lillebror grät…vad hjälpte det, om pappa kom hem? Allt var ledsamt nu och födelsedagen var förstörd, det fanns ingenting som kunde hjälpa.
Han hörde, att mamma gick och ringde…men han grät. Han hörde, att pappa kom hem också en stund senare…men han grät. Han kunde aldrig bli glad mer. Det vore bättre, om han finge dö, och då kunde Bosse och Bettan ha sin sammetshund och aldrig, aldrig glömma bort, hur elaka de hade varit mot sin lilla bror, medan han levde och hade sin födelsedag.
Så stod de plötsligt bredvid hans säng allesammans — pappa och mamma och Bosse och Bettan. Han körde ner ansiktet i kudden ännu mer.
— Lillebror, du har nån som väntar på dig ute i tamburen, sa pappa.
Lillebror svarade inte. Pappa ruskade honom i axeln.
— Det är en liten god vän till dig ute i tamburen, hör du inte!
— Är det Gunilla eller Krister, mumlade Lillebror vresigt.
— Nej, det är nån som heter Bimbo, sa mamma.
— Jag känner ingen som heter Bimbo, mumlade Lillebror ännu vresigare.
— Det kan väl hända, sa mamma. Men han vill så gärna bli bekant med dig.
Just då hördes ute från tamburen ett litet kort, bjäbbande hundskall.
Lillebror spände alla muskler och höll hårt om kudden…nej, nu måste han verkligen låta bli att inbilla sig saker och ting!
Men om igen hördes det där lilla bjäbbandet. Lillebror satte sig häftigt upp i sängen.