„Förlåt,“ sade jag. „Kan ni tala om för mig, vad detta är för en staty?“
Det våta ansiktet förvreds alldeles.
„Vasa?“ kom det dovt ur hjälmen.
Jag böjde mig framåt.
„Jag frågade: vad är detta för staty?“
Mannen glodde åter på sockeln. Röken flödade tätare ur de små hålen. Där avgavs på nytt ett kraftigt väsande.
„Vladimir Jurkovskij,“ läste han opp. „Femte december, Vågens år… Aha… december… Nå… Då är det nån tysk…“
„Men vem är det, som har upprest detta minnesmärke?“
„Det vet jag inte,“ sade mannen. „Det står där ingenting om. Varför vill ni veta det?“
„Det är en av mina bekanta,“ förklarade jag.
„Vad frågar ni då mig för? Fråga honom själv!“
„Han är död.“
„Jaså… Då kanske han är begraven här?“
„Nej,“ sade jag. „Han är begraven långt härifrån.“
„Var är han begraven?“
„Långt borta!… Men vad är det för en pryl, han stöttar sig på?“
„Hur så, pryl? Det är en erul.“
„En vadå?“
„En erul, säger jag ju! En elektronisk rulett.“
Jag spärrade opp ögonen.
„Vad gör ruletten här?“
„Var?“
„Här, på statyn.“
„Det vet jag inte,“ sade mannen och tänkte efter. „Kanske är det er vän, som har uppfunnit den?“
„Knappast,“ sade jag. „Han arbetade inom ett annat område.“
„Vilket då?“
„Han var planetolog och rymdman.“
„Jaså… Nå, om det är han, som har uppfunnit den, så var han duktig. Det är en nyttig sak. Det måste man lägga på minnet: Jurkovskij, Vladimir. En tysk med gott huvud…“
„Han har knappast uppfunnit den,“ sade jag. „Jag säger ju, att han var rymdman.“
Mannen glodde på mig.
„Men om det inte är han, som har uppfunnit den, varför står han då där med den?“
„Det var ju det, det var fråga om,“ sade jag. „Jag undrar själv.“
„Du bara ljuger,“ sade mannen oförmodat. „Du ljuger och vet inte själv, varför du ljuger. Så tidigt på morgonen, och redan full… Din alkoholist!“
Han vände sig om och avlägsnade sig, hasande de motbjudande fötterna efter sig och ljudligt väsande.
Jag ryckte på axlarna, blickade en sista gång emot Vladimir Sergejevitj och begav mig över torget, vilket var rymligt som ett flygfält, till hotellet.
Den väldige vaktmästaren slet opp dörren framför mig och sade med hög röst: „Välkommen!“ Jag stannade till.
„Skulle ni kanske kunna säga mig,“ sade jag, „vad det är för staty där?“
Dörrvakten såg över huvudet på mig ut på torget. I hans ansikte avbildades förvirring.
„Står det inte där?“
„Jo,“ sade jag, „det gör det. Men vem har rest detta minnesmärke? Och varför?“
Dörrvakten trampade vatten.
„Jag ber om ursäkt,“ sade han skuldmedvetet. „Den frågan kan jag inte på nåt sätt svara på. Han har stått här länge, men det har inte jag… Jag är rädd för att vilseleda er. Portieren kan kanske…“
Jag suckade.
„Nå, det är bra så… bry er inte om det. Var är här nån telefon?“
„Till höger, varsågod,“ sade dörrvakten litet gladare.
Portieren skulle till att skynda emot mig, men jag skakade på huvudet, tog luren och slog numret till Riemaier. Denna gång visade det sig vara upptaget. Jag begav mig till hissen och åkte opp till nionde våningen.
Klumpig och med ovanligt pussigt ansikte kom Riemaier mig till mötes iklädd en morgonrock, varunder byxorna och skorna stack fram. I rummet osade det av inpyrd tobaksrök; askfatet på bordet var fullt med fimpar. Överhuvud var det oordning, som härskade i rummet. En fåtölj var omkullvält, på soffan låg där någon hopskrynklad persedel slängd, tydligen en damblus, under fönsterbrädet och under bordet blänkte batterier av tomma buteljer.
„Vad kan jag stå till tjänst med?“ undrade Riemaier ovänligt med blicken riktad emot min haka.
Han hade uppenbarligen just kommit ur badkaret; det tunna, ljusa håret på hans långa skalle var vått.
Jag räckte honom tigande mitt kort. Riemaier läste uppmärksamt igenom det, stack det långsamt i morgonrockens ficka och sade, mens han som förut såg på min haka:
„Sätt er.“
Jag satte mig.
„Ni kommer mycket olägligt,“ sade han. „Jag är djävligt upptagen och har inte en enda minut till övers.“
„Jag har ringt er några gånger idag,“ sade jag.
„Jag är precis hemkommen… Vad heter ni?“
„Ivan.“
„Och efternamnet?“
„Zjilin.“
„Ser ni, Zjilin… Kort sagt, jag måste klä på mig med det samma och gå ut igen…“
Han tystnade och gned med handflatan de slappa kinderna.
„Ja, egentligen har jag inte mer att säga… Förresten, om ni vill, kan ni sitta här och vänta på mig. Kommer jag inte tillbaka inom en timme, kan ni gå och så komma igen i morgon klockan tolv. Ja, lämna mig er adress och ert telefonnummer, skriv bara här direkt på bordet…“
Han kastade av sig morgonrocken och gick med den släpande efter sig på golvet ut i det angränsande rummet.
„Och se på stan under tiden. Den vämjeliga hålan… Men den måste man i alla fall ägna sig åt. Mig ger den redan kväljningar…“
Han kom tillbaka och knöt slipsen. Hans händer skälvde, ansiktshuden var förvissnad och grå. Jag kände plötsligt, att jag inte litade på honom; det var obehagligt att betrakta honom; det var som att se på en vanvårdad sjukling.
„Ni ser inte frisk ut,“ sade jag. „Ni har förändrats mycket.“
Riemaier såg mig för första gången i ögonen.
„Hur vet ni, hurdan jag var tidigare?“
„Jag har sett er hos Marija… ni röker för mycket, Riemaier, och tobaken är fullbemängd med skit nuförtiden.“
„Tobak, snick snack,“ sade han med oförmodad irritation. „Här är allt bemängt med skit… Men överhuvudtaget har ni rätt, säkerligen, jag måste lägga bort det.“
Han drog långsamt på sig kavajen.
„Jag måste sluta…“ upprepade han. „Och jag skulle inte alls ha börjat.“
„Hur går det med arbetet?“
„Värre har det varit. Ett sällsynt fängslande arbete.“
Han smålog på något obehagligt sätt.
„Nå, jag ska bege mig åstad. Man väntar mig, och jag är sen. Som vi sa, antingen om en timme eller i morgon klockan tolv.“
Han nickade och gick ut.
Jag skrev min adress och mitt telefonnummer på telefonbordet; jag råkade sparka till en samling flaskor och tänkte, att arbetet nog skulle bli riktigt fängslande. Jag ringde receptionisten och beställde en städerska till rummet. En mycket artig röst svarade, att rumsgästen eftertryckligen förbjudit betjäningen att visa sig i rummet i hans frånvaro och nyss upprepat detta förbud, då han lämnade hotellet. „Aha,“ sade jag och lade på luren. Jag tyckte inte alltför mycket om detta. Jag har själv aldrig utdelat några sådana befallningar och har aldrig dolt någonting för någon, inte ens anteckningsboken. Det är dumt att dra till sig uppmärksamhet i onödan, det är bättre att dricka litet mindre. Jag reste den omkullvälta fåtöljen opp, satte mig ner och beredde mig på att vänta; jag ansträngde mig att hålla tillbaka en känsla av missnöje och missräkning.